Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem att bygga bo i ditt hår. Ett kinesiskt ordspråk som är sant till hälften när det gäller mitt huvud, och säkert andras också. Den person i Kina som myntade det där uttrycket hade nog inte upplevt Sorgen. Mina fåglar har byggt bo. De kommer bo i mitt hår hela vägen in i himlen. Det är väl sådan sorgen är, att när den har slagit ner med kraft blir människan aldrig densamma mer. Det har väl sagts förut - att sorgen är som ett urholkat hål i hjärtat, i ens medvetande - men det är inte förrän man upplever en fullt livsomvälvande sorg som man förstår hur sant det är. Att det faktiskt är ett hål. Eller kanske snarare ett köttigt sår som aldrig läker. Det är heller inte förrän man upplever den livsomvälvande sorgen som man inser hur osant det är att "tiden läker alla sår". Den sortens ihåliga sår som sorgen skapar kan inte läka. Jag kan omöjligt se hur det skulle kunna sluta göra ont. Förlusten är definitiv, och inte ens tidens gång förändrar det.

När jag tänker rationellt så kan jag gå med på att det går att lära sig att leva med det, men det går inte ta bort. Som en kronisk sjukdom. Tiden läker inte kroniska sjukdomar.

Jag vandrar runt i ingenmansland och försöker komma underfund med hur jag ska leva nu. Om det fortfarande är viktigt att göra allt jag hade tänkt att göra. Jag klarar inte av att ta några beslut för jag har inte ens bestämt om det är värt det.

Mamma, jag såg dig på stan idag. Jag tänkte springa fram och krama dig, men det var inte du. Det var samma känsla som när vi var på biblioteket när jag var liten, och jag tog din hand när jag såg att du var på väg ut, men det var inte du utan någon främmande kvinna som inte ville kännas vid mig. Jag började gråta då. Jag började ofta gråta. Jag var världens mammigaste unge. Det är jag fortfarande.

Mamma var min bundsförvant. Min allierade. Det har nog framgått, men det är så tydligt idag, att den enda människa jag verkligen förlitade mig på är borta. Hon var ovärderlig och hade en roll som ingen annan kan fylla. Jag har ingen jag kan prata med om det som tynger mig idag. Ingen som kan förstå som hon. Vi delade det här, och nu är jag ensam. Vem kan hjälpa mig med det? När jag pratade om detta visste hon exakt vad jag menade, hur det kändes, vad det gällde. Det var vi två och ingen mer. Ingen mer som förstår det, som delar den erfarenheten, de minnena, som vet vad som saknas och hur det känns.

Jag gillar inte att inte tala klarspråk, men det handlar inte bara om mig. Jag har inte rätt att hänga ut någon. Jag skulle kunna berätta något som skulle bli en hel bok, men jag har nog inte rätt att göra det. Därför vet jag inte vad jag ska skriva om.

Jag har ont och den enda som kunde lindra det finns inte kvar, och det är som salt i mina sår. Räckte det inte ändå?

En av sakerna som mamma planerade att leva till och få vara med om, var att lille O skulle födas. Hon räknade upp hållpunkter att sikta på, medveten om att det är lättare att färdas en längre sträcka om man har delmål. Ett av delmålen var hennes väns 60-årsfest. Hon såg verkligen fram emot den och ville så gärna vara med, men det gick inte. Om hon hade kunnat hade hon hållit ett fantastiskt tal, för det var sånt hon gjorde. Hon hade lite andra hållpunkter längs vägen, och det som låg längst fram just då var lille O's födelsedag. Hennes systerdotters barn. Nu finns han hos oss. Han föddes 11 juni, och han är ett mirakel som varje liten nyfödd människa. Fantastiskt söt! Han är älskad och ska leva ett liv. Jag hoppas att mamma kan se honom.

När vi pratade om barnbarn så sa mamma att jag kanske skulle få en dotter i framtiden och att hon då skulle kunna sitta i mammas knä i rullstolen medans jag körde omkring med dem på stan. Det lät fint och mysigt, och jag tänkte att så kan det få bli. Jag kan absolut acceptera en rullstol för resten av tiden. Framtiden. Nu vet jag inte vad jag vågar planera. Det är förhoppningar om vad som komma skall som gör att man blir besviken och ledsen när det inte blir som man har tänkt sig. Därför bör man låta bli att tänka sig, men så kan man ju inte leva. Inte utan drömmar och längtan och hopp.

Ibland tänker jag på fullaste allvar att jag ska åka tillbaka och hämta henne. Att jag ska ta henne under armen och stödja henne över till rullstolen och hjälpa henne på med jackan och in i bilen, och så åker vi hem. Det får räcka nu, nu orkar jag inte med det här mer. Nu hämtar jag mamma och tar hem henne.

Men så kommer jag på att hon är ju redan hemma. I sitt gröna hem. Jag kan inte hämta henne där.

54 år 5 månader 19 dagar.

Fortsätter räkna. 19 895 dagar. Så långt blev mammas liv. Inte en dag längre eller kortare. Det är definitivt.

Eftersom sjukdomen sträckte sig över årets alla månader är alla högtider och bemärkelsedagar förenade med smärtsamma minnen. Det kommer säkert förändras, kanske redan efter ett år när vi har tagit oss igenom allt en första gång, men just nu är det så. Midsommar till exempel, är egentligen ganska jobbigt. Jag har ingen lust att fira, men jag tänker göra det ändå. Bita ihop och ha roligt, som jag sa till mamma för två år sen. Då visste vi ännu inte vad som var fel men hon fick ändå rädda mig ifrån firandet det året. Hon räddade mig så många gånger, om så bara över telefon. Hon visste så väl att det hjälpte att prata med henne. Jag fick ringa mitt i natten om jag ville. Hon hade ständig jour och var redo att släcka mina bränder.

19 895 dagar. Ett helt liv. Det är den nya tiden, sa mamma på avdelningen för palliativ vård. Den nya tiden. Hur mår du i den nya tiden? frågade hon mig.

Jag minns ditt skratt och jag minns dina tårar och jag minns hur du levde ditt liv. Hur levande du var. Jag önskar att jag hade din styrka. Att jag var lika älskvärd som du.

Idag är det den 89:e dagen utan mamma. Inte en enda av de dagarna har gått utan att jag har tänkt på henne och saknat henne och reflekterat över tomheten. Inte en enda av dagarna har gått utan att jag har nämnt henne i något sammanhang. Varenda dag, dygnet runt, bär jag på en molande sorg som inte går att skaka av sig. Den finns där nu, ständigt närvarande. Jag kommer att tänka på mamma tusen gånger om dagen och ett fåtal av de gångerna säger jag det högt. Jag föreställer mig att människor runt omkring mig tänker att jag borde släppa det, att jag inte borde vara så fixerad, att jag borde fokusera på att gå vidare. Sorgen är dubbel. Ljus och mörk på samma gång. Jag är glad över att mamma alltid finns med mig, och ledsen över att hon inte finns med mig alls.

Jag måste finna ett nytt sätt att leva på, samtidigt som jag lever vidare. Förutsättningarna för livet kom att suddas ut och ändras totalt. Hur gör jag nu? Varje dag saknar jag en ny del av mamma, och idag saknar jag den inspirationskälla hon var. Många av hennes glädjeämnen kom att bli mina, men nu måste jag finna dem på annat håll. Det känns inte lika mycket värt. Det är därför det har tappat mening.

Du och jag, vi mötas åter

och du ska alltid minnas vad jag sagt:

Jag är i gott bevar

 

'

 

Sofia Karlsson - Andra sidan

 

När du går där på saliga ängar,
för de är saliga, det vill jag tro
Kan du höra mig då när jag sjunger
Där du vilar i sorglöst bo

Det känns så jobbigt att jag ska hinna bli 30 innan den värsta krisen är över, och jag undrar om ångesten kommer vara lika stark hela tiden. Många säger till mig att det bästa jag kan göra för mamma är att vara stark och glad, men jag tror inte att hon skulle kräva det. Hon är stolt över mig ändå, det räcker att jag klarar mig. Och hon tycker att jag är stark. Hon brukade säga det.

 

När jag tänker på mamma får jag svårt att andas. Jag vill inte att det ska vara så.

Mamma, det är inte för att inte minnena är fina. Det är för de är så fina att det gör ont.

 

Jag frågade i ett sms om hon önskade sig något speciellt till Mors dag. Ovanstående fick jag till svar. Jag köpte en flätad palm som numera står i mitt eget vardagsrum.

I bakgrunden på bilden skymtar mammas hand om hennes täcke. Hon var på väg till hängmattan, och där låg hon sen och läste Drömhem & Trädgård. Det är ett år sen. Bara ett år sen. Nu ligger någon annan i hängmattan. Jag kan inte åka dit och sitta på bakgården i solen.

Det är Mors dag på söndag. Jag visste inte förra året att det var den sista Mors dag som jag fick fira mamma. Just då trodde vi att hon var på bättringsvägen, att hon höll på att återhämta sig, att hon inte hade någon cancerskit längre. Nu påminns jag om Mors dag tusen gånger om dagen. I annonser, tidningar, skyltar på stan, korten och prylarna i affärerna. Jag vill köpa varenda liten sak och ge till Världens bästa mamma. Istället får jag försöka titta åt ett annat håll när jag går förbi. Jag blir arg för att det är så vansinnigt orättvist. Jag blir ledsen för att jag känner mig så ensam. Jag gråter för att tomrummet är avgrundsdjupt och för att det känns som om det aldrig kommer bli lättare.

Det är två månader idag, sen du lämnade oss. Det är ett helt liv kvar, utan dig.

Det är fortfarande helt ofattbart. Jag kan inte förstå. Det känns som om mamma finns kvar, att hon bara är bortrest ett tag eller att det bara var några dagar sen vi pratade i telefon. Jag måste ringa nu. Höra vad hon gör och hur hon har det. Gå upp med fika, hälsa på. Berätta om mina dagar, vad jag gör och vad jag tänker på. Berätta vad som händer. Fråga hur man gör saker. Be henne berätta om allt det där som jag inte vet själv. Jag tänker så ofta att hon hade en massa vetskap i sitt huvud, saker som hon skulle lära mig när det blev tid för det. Det är så mycket vardag som vi missar. Det är så mycket som jag måste vara utan nu.

 

Idag satte vi körsbärsblomster på mammas grav. Jag tror att hon blev glad. Hon ville uppleva våren, men när hon dog var det ännu snö och kallt. Vi brukade åka på Sakura-fest, som är mammas variant av den japanska traditionen att fira när körsbären blommar. Hon lärde sig det när hon var i Japan och sen har hon lärt oss detsamma. Det är en fantastisk tradition och jag önskar att vi kunde åka tillsammans i år igen.

 

Mamma, du är oersättlig och jag har så mycket som jag vill prata med dig om.

 

Jag sitter i soffan och dricker kaffe ur mammas Pettson och Findus-mugg. I somras gav jag henne en annan mugg, en som hon älskade. En med rosor på. Den var kvar i hennes lägenhet ända till sista städdagen då jag skulle ta med den hem. Jag la den i en flyttlåda, lite oförsiktigt kanske men jag tyckte den låg stadigt i en plastburk. När jag gick ut till bilen med lådan så sprack botten och rosenmuggen ramlade i asfalten och gick i tusen bitar. Den var det enda som gick sönder. Jag satte mig på marken och grät och fick en porslinsskärva i fingret och blodet rann. Förlåt mamma, för att jag hade sönder din favoritmugg. Jag ska köpa en ny till dig, likadan. Det kommer inte vara samma mugg men med tiden kanske det kan bli det. Samma. Då kanske jag glömmer att den första gick i tusen bitar.

Jag sitter alltså i soffan med mitt kaffe. Jag tittar på hus. Mamma skulle gilla att titta med mig, för det är sånt som intresserar henne. Mitt i hustittandet så ser jag att mitt barndomshem är till salu. Jag ville ringa till dig och berätta det, och så skulle vi titta på bilderna tillsammans och kommentera det dåliga valet av inredning. "Det var ju mycket finare förut, som vi hade det" skulle vi säga. Jag har så många gånger gått förbi huset och tänkt att jag skulle vilja ringa på och fråga om jag får titta hur de har det. Nu, sådär tio år senare, fick jag se det. Det var några månader för sent. Jag fick lust att köpa det, lust att låta mina barn växa upp där, lust att måla om det gult igen så att det ser ut som det ska. Men det är ju orimligt. Det ligger på fel plats. Jag vill säga det till mamma, att jag i någon minut övervägde det. Jag vet inte riktigt vad hon skulle svara, och det gör mig ledsen. Att jag inte vet.

Jag skriver i olika sorters tempus, med olika personliga pronomen. Det är ett resultat av konflikten i mitt huvud. Vem skriver jag till? För? Om? Finns mamma fortfarande kvar? Kan jag prata om henne som om hon lever? Till henne?

Du finns kvar hos mig.

Det är så svårt. Så svårt att vara. Så svårt att tänka klart. Så svårt att skriva. Det mesta känns meningslöst, och när jag skulle förklara vad jag menade med "meningslöst" för en viktig person kunde jag inte sätta fingret på känslan. Jag hittade inte orden. Efter en stunds tystnad sa hon "Jag tänker mig att du inte menar meningslöst som i betydelsen poänglöst, utan meningslöst som att det inte längre har samma värde som när din mamma fanns i livet". Rakt på sak, och precis så menade jag. Det har inte längre samma värde. Det är så mycket som har tappat sitt värde. Små världsliga saker som förut kunde göra mig glad känns numera bara banala. Jag hoppas att det inte är förändrat för alltid, utan att jag kommer hitta tillbaka till det som inte bara är liv eller död.

Jag tror att mamma är i himlen. I en himmel. Jag måste tro det för att klara mig. Men i tron finns ett ständigt ihärdigt frö av tvivel, ett frö som jag inte vill låtsas om och försöker ignorera. Det är tvivlet som ger ångest.

Det fick mig osökt att tänka på Lars Winnerbäcks "Tvivel":


Tankarna på mamma pockar på överallt, hela tiden. Det gör så ont och jag försöker under dagarna ignorera det. Det låter hemskt att säga så, men det är den där överlevnaden det handlar om igen. Konstigt nog gör jag ofta helt tvärtom när det gäller konkreta saker. Som när jag går i mataffären och ser något som jag förknippar med mamma, då kan det hända att jag köper det bara för att så att säga ha det överstökat. Jag tvingar mig själv att göra jobbiga saker för att jag vet att de måste göras. Men det är bara ibland jag har styrkan att göra det. Andra gånger vänder jag bort blicken så fort jag kan och försöker skaka av mig känslan, för att jag inte är stark nog att ta emot den.

Mamma, jag saknar dig hela tiden och det gör så overkligt ont.

Jag fick hem mammas exemplar av tidningen Drömhem & trädgård. Hon älskade inredningstidningar. Just det här numret var som skrivet för henne. Det handlade om uterum och vårig trädgårdsinredning, om hur man inreder med rosor så som mamma gillade, om krispigt vitt mot transparent glas och sju sidor av ett reportage som de kallat för "Tokig i tulpaner". Mamma var ju tokig i tuplaner. Jag kom inte längre än så i tidningen innan jag var tvungen att stänga den. Saknaden blev för påtaglig. Också sorgen över vad hon missar nu. Jag undrar om man kan prenumerera på Drömhem & trädgård i himlen. J säger att man kan det.

Tack för er omtanke. Jag fick av någon anledning många nya läsare men min skrivkramp har nog fått dem att ge sig av. Ni är varmt välkomna i alla fall. Mamma uppskattar att det jag skriver blir läst, och har alltid uppmuntrat mig att försöka nå ut.


Inatt träffade jag mamma igen. Hon sa till mig:

"Det är ju bättre att jag kommer till er än att ni ska komma till mitt gröna hem."

10-02-20 15:27 Mamma Sjukhuset

Var det senast vi pratade i telefon? Jag tror det. Jag undrar hur länge det ska stå kvar i samtalslistan på telefonen. Det är nog bara några samtal bort. Varje liten sak som tas ifrån mig. Varje dag tas hon ifrån mig.

Det finns inga genvägar igenom sorg. Jag gör allt jag kan för att inte tänka på det. För att inte tänka på mamma och gå igenom mina minnen. Det ger mig dåligt samvete att jag försöker skjuta undan det, men jag orkar inte. Förlåt mig mamma. Jag saknar dig så oändligt mycket och tänker på dig hela tiden, fast jag försöker låta bli. Min självbevarelsedrift säger åt mig att inte gå in i det där eldhavet som är sorgen. Släpp inte in det, det gör för ont.

Räcker det med de stunder det kommer åt mig? Räcker det att jag gråter mig rödögd bara till den gräns då jag kan hejda mig? Hur länge klarar man att stå emot sorgen? Jag vet att man inte ska göra det. Det finns inga genvägar.

Det är vår nu och den kom för sent. Vi skulle gå ut och känna gruset under våra fötter. Vi skulle andas vårluften och känna att vi lever. Nu går jag runt i dina skor och hoppas att du känner gruset. När himlen är klarblå, ser du mig klarare då?

Förresten, mamma, vi hittade bilnyckeln idag. Den låg i kostymbyxorna som J hade på sig på bröllopet i september. Det var lite snopet. Jag hör dig säga att det var ju bra att den kom fram - vilken tur!

Jag har inte kunnat skriva. Jag kan nog fortfarande inte skriva.

Mamma är i himlen nu.

Jag är i chock trots att det var väntat. Allting gör ont. Var jag än vänder blicken är hon där. Allting påminner om mamma. Ibland så förstår jag vad som har hänt och då går jag sönder. Sen faller det in i mitt undermedvetna igen och man kan tro att jag är hel, men det är jag inte. Jag är trasig och varje spricka gör ont. Kan man lägga själen i en gipsvagga? Kan man gömma sig för sorgen?

Mamma, vad ska jag göra nu?

Hon vet alltid vad hon ska säga. Hon har alltid en lösning eller en handlingsplan. Jag tänker oräkneliga gånger om dagen att jag ska ringa till henne, men så slår verkligheten till och jag får hejda min impuls. Jag tänker att jag måste ringa och berätta att jag ska åka bort ett par timmar. Jag tänker att jag ska ringa och tipsa om det där TV-programmet jag tror att hon skulle vilja se. Jag tänker att jag ska ringa till henne efteråt för att diskutera det de sa i dokumentären. Jag tänker att jag ska ringa och fråga vad jag ska ha på mig när jag ska gå på parentationen. Även om jag har andra människor att ringa till så är det inte mamma och det gör mig så vansinnigt ensam. Ibland när min telefon ringer, vilket den väldigt sällan gör nu, så tänker jag att det nog är mamma som undrar hur det är med mig och vad jag gör. Tänk att telefonen blir en så stark symbol för vad jag har förlorat.

Mamma, jag saknar dig.

Jag har en sjal som är din och den doftar som du. Det skär som tusen knivar i mitt hjärta när jag andas i den. Knivar av kärlek och tacksamhet och saknad och längtan och omsorg och avgrundsdjup sorg. Hur kan du inte finnas kvar hos mig när din doft kan göra det? Är själen som en doft? Är du kvar hos mig?

Mamma, du kommer alltid finnas kvar hos mig.

Jag sitter vid din säng och lyssnar på varje andetag du tar. Ibland är du stilla och då stirrar jag på din bröstkorg tills jag ser att den höjer sig lätt. Jag stirrar döden i vitögat och än så länge vinner jag. Med svaga andetag fyller du dina lungor med så mycket luft du orkar. Det är knappt synbart. Hör du mig? Ja, det gör du. Du sneglar på mig med ditt ena ögonlock öppet några millimeter. Det ser ut som om du har koll på läget. Är du törstig? Ja, väldigt. Orkar du dricka? Ja, det gör du. Ännu glöder ditt hjärta. Jag tror att det är starkare än jag.

Din hud är mjuk och med en svag doft av rosor. Det är du. Även om jag är vuxen så säger mitt hjärta åt mig att krypa ner bredvid dig, som när jag var liten och rädd. Istället lägger jag mitt huvud på din axel och du lutar ditt huvud mot mitt. Ordlöst. Det är en gest i samförstånd om vad vi betyder för varandra. Att vi går igenom det här tillsammans.

Men jag får komma ut ur det ensam.

Varje gång jag vaknar står verkligheten vid min sängkant. Med ett hånfullt leende spottar den mig i ansiktet.
Man brukar säga att man önskar att det var en ond dröm som man fick vakna ur, men det är verkligheten som är det onda. Drömmarna är fina. Där har mamma på något mirakulöst sett blivit frisk, men ingen bryr sig om hur. Det spelar ingen roll. Hon har på sig sina svagt randiga jeans med matchande jacka över en plommonlila tröja. Med benen uppdragna i soffan sitter hon och ler och pratar glatt om vardagliga saker. Hon är så fin i håret. Det glänser i silver.

Idag känns det som om varje dag är tyngre än den förra. Tyngre att ta sig igenom utan att sjunka ytterligare en bit ner. "Det stannar icke i jämmerdalen" brukar mamma påminna mig. "Det ordnar sig" sa en av de anhöriga på avdelningen, "det gör det alltid på ett eller annat sätt". Just nu är det svårt att se. Just nu känns det som om det bara blir värre. Och det blir värre. Kanske blir det bättre så småningom, men först måste det bli outhärdligt. Jag inser det.

Samtidigt kvittrar fåglarna med ett lättare läte för varje morgon som jag går vägen upp till mamma. Duvorna kuttrar under taken. Här och där skymtar barmark. Torr asfalt och grus. I mammas fönster har blåbärsriset slagit i blom. Och det GÖR ONT när knoppar brister. "Varför skulle annars våren tveka?" Tidigare ville jag att våren skulle skynda på men nu kan den lika gärna låta bli.