Jul och små saker
För det finns så mycket fint just nu. Jag satsar allt på julen. Jag gör sju sorters julgodis och slår in paket och pysslar med hemmagjorda julkort. Pyntar med ljusslingor och bränner mandlar. Min katt älskar mig och visar det hela tiden, jag har världens bästa sambo och mina vänner är finast i världen även om de är för långt borta jämt. Det är snö ute. Kallt och glittrande vackert. Det doftar hyacint och utblåsta stearinljus där jag sitter. Det är de till synes små sakerna som gör skillnaden.
Ingen kan lägga en rake på ett hölass som Martha
"Är jag död nu?" frågade mormor stillsamt. Nej, du är inte död, du lever fortfarande. "Jamen, då dör jag nog snart." Lika stillsamt. Lika lugnt och sansat och rofyllt. Bara som ett konstaterande. Jag tror att hon har rätt, hon dör nog snart, men det känns inte hemskt på något vis. Hon förtjänar sin vila. Det känns alldeles naturligt. Jag kommer minnas henne med glädje men jag kommer inte sakna henne i mitt framtida liv för det är inte meningen att hon ska vara med där. Det är annorlunda.
Mormor ser ut som en liten porslinsdocka, och hon är lika bräcklig. Samtidigt är hon seg som färskt enris. Det är nog bondeblodet som gör sig påmint.
Hon har ett foto, ett svartvitt blekt, på sin bror och sig själv som barn. De är så fantastiskt söta. Mormor står i en vit klänning och vita skor, med rågblont långt hår med självfall. Om jag får en dotter önskar jag att hon är lik mormor som barn. Jag har väldigt svårt att föreställa mig den där flickan springa omkring och leka på gården, och tänka att det är min mormor. Min snart 92-åriga gamla mormor som jag aldrig har sett springa. Mamma påpekade att mormor levde som barn på Emil i Lönneberga-tiden. Då man åkte häst och vagn och inte kunde stressa för att hästarna går i den takt de går. Sen sa mamma att hon själv växte upp på Bullerbyn-tiden och då undrade jag vilken tid jag har vuxit upp i. Förändringens tid, antagligen. Jag undrar vad Astrid Lindgren skulle skriva om 2000-talet.
Nu ska jag iväg och hämta upp mamma med bilen. Hade jag tagit hästen och vagnen så hade jag behövt gå mycket tidigare och hade inte hunnit skriva detta, men just nu hade jag hellre haft en häst än en dator.
Mormor ser ut som en liten porslinsdocka, och hon är lika bräcklig. Samtidigt är hon seg som färskt enris. Det är nog bondeblodet som gör sig påmint.
Hon har ett foto, ett svartvitt blekt, på sin bror och sig själv som barn. De är så fantastiskt söta. Mormor står i en vit klänning och vita skor, med rågblont långt hår med självfall. Om jag får en dotter önskar jag att hon är lik mormor som barn. Jag har väldigt svårt att föreställa mig den där flickan springa omkring och leka på gården, och tänka att det är min mormor. Min snart 92-åriga gamla mormor som jag aldrig har sett springa. Mamma påpekade att mormor levde som barn på Emil i Lönneberga-tiden. Då man åkte häst och vagn och inte kunde stressa för att hästarna går i den takt de går. Sen sa mamma att hon själv växte upp på Bullerbyn-tiden och då undrade jag vilken tid jag har vuxit upp i. Förändringens tid, antagligen. Jag undrar vad Astrid Lindgren skulle skriva om 2000-talet.
Nu ska jag iväg och hämta upp mamma med bilen. Hade jag tagit hästen och vagnen så hade jag behövt gå mycket tidigare och hade inte hunnit skriva detta, men just nu hade jag hellre haft en häst än en dator.
Insikten om avsikten
Idag slog det mig. Varför jag inte bryr mig om vad som händer just nu. Varför jag inte planerar och tar tag i saker. Varför det känns som om det kvittar. Det är ju för att jag vet att det kommer rasera. Insikten om mitt eget handlande är så självklar, men slog ändå ner som en blixt i mitt medvetande. Jag orkar inte befinna mig på toppen när jag faller så jag håller mig någonstans på mitten. Så kan man ju inte leva, tänker jag, men vet inte vad jag ska göra för att låta bli. Det är ju därför som ovissheten är så plågande. Hade man vetat att det handlade om år så hade det ju varit meningsfullt att bygga upp något, men månader... därför går jag på sparlåga. Verkar jag oengagerad i det som man "bör" engagera sig i så är det för att mitt engagemang finns på annat håll. Jag undrar vem som ska döma mig för det.
De kan hjälpa dig fast de inte syns
Jag föreställde mig hur farmor satt på ett moln med sina änglavingar och tittade ner på mig, och det var självklart att hon älskar mig trots att jag aldrig fick chansen att sitta i hennes knä. Där på molnet satt hon med min svartvita katt och jag tänkte redan då att det är så många som dör. Själv skulle jag inte dö än på länge, eftersom jag hade sparat teckningar som jag skulle titta på när jag var stor. Om jag hade kommit ihåg att de var en gåva från det där lilla flickebarnet som var jag så hade jag inte obarmhärtigt slängt dem 20 år senare. 20 år senare hade jag också hunnit flyga tillräckligt många gånger för att inse att inga änglar sitter på molnen. Ändå återkommer jag till hur pappa brukade gnola vid spisen i köket - "Glöm inte bort att änglarna finns, att de är här för att se hur du har det." Och jag tänker på den vita duvan som var skickad från morfar just för att se hur vi har det...
Första luckan öppnad
Idag är det första december. Idag har varit en bra dag. Jag fick ett brev som talade om att jag fått upprättelse i ett försäkringsärende och det hamnar på pluslistan över mänskligheten. Det lönar sig fortfarande att vara ärlig, och det straffar sig att ljuga. Tack och lov.
Jag har öppnat min adventskalender och tänt mitt adventsljus, för det ska man göra första december. Jag har också handlat blommor på torget och gjort en julgrupp, så nu doftar det en där jag sitter. Jag älskar doften av en. Doften av en talar till mina rötter, jag känner mig trygg då. Att pyssla med blommor är en tacksam syssla. Det är lite meditativt samtidigt som det stimulerar kreativiteten och alla sinnen. Eller ja, inte smaken då, jag brukar inte smaka på växterna. Kanske inte hörseln heller när jag tänker efter, men lite, det knastrar när man lyfter rötterna ur plastkrukorna och det knakar lite när man skär i hårda stjälkar och när man vattnar jorden första gången hör man hur törstig den är och hur den suger åt sig varenda droppe. Fast det är inte så mycket ljud annars. Det är en ganska tyst syssla. Om man bortser från katten som trampar runt mina fötter och jamar för att hon vill ha uppmärksamhet och se vad jag pysslar med. Hon smakar gärna också, till skillnad från mig då.
Med jord under naglarna satte jag mig vid köksbordet, bredde ut en tidning och började smälta lack och trycka sigill. Det sprider också en härlig doft. Tillsammans med lite sidenband och lite papper blev det något juligt. Det sista lacket hann knappt torka innan jag var tvungen att springa ut till bilen för att åka och följa med mamma på en grej. J säger att jag är den juligaste människa han känner. Han tycker att jag möter julen med ett barns förväntan. Kanske stämmer det. Jag vill gärna att det ska bli bra. Därför blir jag ofta ledsen på julafton, men det gör inte så mycket. Det är ju advent som är grejen.
Jag har öppnat min adventskalender och tänt mitt adventsljus, för det ska man göra första december. Jag har också handlat blommor på torget och gjort en julgrupp, så nu doftar det en där jag sitter. Jag älskar doften av en. Doften av en talar till mina rötter, jag känner mig trygg då. Att pyssla med blommor är en tacksam syssla. Det är lite meditativt samtidigt som det stimulerar kreativiteten och alla sinnen. Eller ja, inte smaken då, jag brukar inte smaka på växterna. Kanske inte hörseln heller när jag tänker efter, men lite, det knastrar när man lyfter rötterna ur plastkrukorna och det knakar lite när man skär i hårda stjälkar och när man vattnar jorden första gången hör man hur törstig den är och hur den suger åt sig varenda droppe. Fast det är inte så mycket ljud annars. Det är en ganska tyst syssla. Om man bortser från katten som trampar runt mina fötter och jamar för att hon vill ha uppmärksamhet och se vad jag pysslar med. Hon smakar gärna också, till skillnad från mig då.
Med jord under naglarna satte jag mig vid köksbordet, bredde ut en tidning och började smälta lack och trycka sigill. Det sprider också en härlig doft. Tillsammans med lite sidenband och lite papper blev det något juligt. Det sista lacket hann knappt torka innan jag var tvungen att springa ut till bilen för att åka och följa med mamma på en grej. J säger att jag är den juligaste människa han känner. Han tycker att jag möter julen med ett barns förväntan. Kanske stämmer det. Jag vill gärna att det ska bli bra. Därför blir jag ofta ledsen på julafton, men det gör inte så mycket. Det är ju advent som är grejen.
Körsbär i likör
Körsbär i likör. Mamma älskar den där pralinen, den vi andra avskyr. Alla vet ju att den annars alltid ligger kvar i översta lagret i en evighet. Jag tycker själv att den är närmast vidrig, men mamma tar den som förstahandsval. Hon dricker inte alkohol, det har hon aldrig gjort, men hon älskar choklad med likör i. Hon är rolig så.
Av den enkla anledningen att Körsbär i likör är mammas favorit i Aladdin-asken, har jag nu röstat på den i Marabous kampanj på www.raddajulen.nu. Egentligen spelar det ingen roll och mamma bryr sig inte om sånt där, men plötsligt kändes det som en väldigt stor grej att Körsbär i likör kan komma att försvinna. Ett banalt sätt att försöka kontrollera att hon inte försvinner.
Av den enkla anledningen att Körsbär i likör är mammas favorit i Aladdin-asken, har jag nu röstat på den i Marabous kampanj på www.raddajulen.nu. Egentligen spelar det ingen roll och mamma bryr sig inte om sånt där, men plötsligt kändes det som en väldigt stor grej att Körsbär i likör kan komma att försvinna. Ett banalt sätt att försöka kontrollera att hon inte försvinner.
Nattfjärilar i hjärtat
Hon ramlar då och då. Faller handlöst ner på golvet. Bara åt höger. Så jag får hålla i henne när vi går någonstans. Jag får gå på högersidan och vara stark. Jag har hennes arm krokad i min. Som med mormor. Gamla, gamla mormor. Inte gamla, gamla mamma. Vi måste gå i precis rätt takt för att det ska kännas bra, inte för sakta. Jag hjälper till så mycket jag kan - eller gör jag det? Man kan alltid göra mer, alltså får jag skuldkänslor när jag går hem. Jag känner skuld när jag blir trött, när jag inte orkar, när jag gör något annat. Om hon tvingas orka med den där skiten så borde jag alltid orka, för hur mycket det än blir så blir det aldrig lika mycket.
Jag vet precis vad jag skulle säga till någon i min situation, men när man befinner sig i det existerar inget förnuft. Det går inte vara konstruktiv och förståndig, det är bara tomma ord som tappat all mening. Känslan bestämmer, och gör du inte precis allt så gör du för lite. Alltså gör du alltid för lite. Det kommer jaga dig för resten av ditt liv.
Mitt hjärta fladdrar och bubblar. Det låter som något positivt, som fjärilar i magen, men det är det inte. Det är obehagligt. Det känns som om det bokstavligt talat sitter i halsgropen och pulserar. Jag vet inte om det är stress eller ångest eller något verkligt. Något fysiskt alltså. Som om ångest inte är verkligt.
Kan du ta mig till glada sommardagar där det här inte existerar?
Indiska oceanen vs. Zinkensdamms IP
Tänk att lite flytande morfin kan göra skillnaden mellan ett odrägligt och ett drägligt liv, mellan tårar och leenden. TACK för smärtlindring.
Jag sitter och drömmer om resor till solen. Jag vill åka till vita stränder och känna den varma sanden mellan tårna. Jag längtar efter havet och grönskande berg. Är man arbetslös kan man inte åka till en paradisö tio timmar bort. Det vill sig liksom inte. Däremot kan man åka till bästa vännen i Stockholm för 200 spänn, och det tänker jag göra. Kanske imorgon. Där finns Zinkensdamms tunnelbanestation och Lights of Havanna. Där kan man äta världens bästa pannkakor och promenera på Söder. Där kan man stå med tumvantar på en läktare och se på hur isen glittrar i strålkastarljuset, och lyssna till ljudet av skridskoskär. Det är nästan lika bra som vita stränder och 27 grader i vattnet!
Jag sitter och drömmer om resor till solen. Jag vill åka till vita stränder och känna den varma sanden mellan tårna. Jag längtar efter havet och grönskande berg. Är man arbetslös kan man inte åka till en paradisö tio timmar bort. Det vill sig liksom inte. Däremot kan man åka till bästa vännen i Stockholm för 200 spänn, och det tänker jag göra. Kanske imorgon. Där finns Zinkensdamms tunnelbanestation och Lights of Havanna. Där kan man äta världens bästa pannkakor och promenera på Söder. Där kan man stå med tumvantar på en läktare och se på hur isen glittrar i strålkastarljuset, och lyssna till ljudet av skridskoskär. Det är nästan lika bra som vita stränder och 27 grader i vattnet!
"I ditt stora hjärta börjar slagen bli små"
Jag drömmer bara mardrömmar hela nätterna. Drömmar som innehåller smärta, ångest, obehag, sorg. När jag vaknar är jag genomsvettig och orolig och vill bara kliva upp och skaka av mig känslan. Mitt huvud är så fullt av intrycken från drömmarna att jag inte känner att jag har sovit. Det är ingen vila att jagas. Så jag vill inte gå och lägga mig nu. Istället sitter jag här och lyssnar på Kent, efter att jag läst ett sorgligt blogginlägg av bästisen på andra sidan jorden. Ibland måste man vältra sig i sorgen för att låta den få plats. Får den inte utrymme så jäser den över och infekterar hela ens existens. Det är då det gör ont, men ont gör det även att vältra sig. Pest eller Kolera. Men hellre väljer jag att sörja kontrollerat än att tassa på tå och aldrig veta när det slår till.
Framtidens verklighet är oftast snällare än fantasierna om densamma. Jag blev påmind om detta av en läkare. I mitt huvud har jag byggt ett luftslott av total katastrof när det omöjliga inträffar. Jag ser bara hur livet stannar, och jag förstår inte hur jag ska ta mig förbi det stoppet. En del av mig säger att jag måste ta ett steg i taget. Förbereda mig. Det är därför jag ibland mentalt går igenom en del praktiska detaljer. Allt ifrån små vardagliga måsten till livet som det kommer vara då. Det gör vansinnigt ont att tänka så, men jag tror att om jag sakta vänjer mig vid tanken så kanske inte katastrofen behöver bli så katastrofartad.
Jag var i kyrkan ikväll, med mamma. Det var fint. Mycket sång, värme, glädje. Mycket uppskattning och värmande ord. Där känner man sig värdefull. Gemenskapen är viktigare för mig än min tro eller icketro. Det finns ingen mening, så mycket vet jag.
Min vän länkade den här;
"Jag tog en roll när du blev sjuk, en roll som krävde hårdare hud
Min kraftreserv den tar snart slut, som min tro på en ingripande Gud"
Min kraftreserv den tar snart slut, som min tro på en ingripande Gud"
"Kaffe och bulle är också viktigt..."
Jag gick till mamma med Karlsbadergifflar och chokladbollar med kokos på. Vi drack kaffe och pratade om livet.
"Jag blir bara sämre för varje dag..."
Det finns inte så mycket att säga. Eller snarare - det finns alldeles för mycket att säga.
Imorgon struntar jag i att ställa klockan. Imorgon är det fredag och jag väljer att sova tills jag vaknar.
On a cold winters night
Bob Dylan. Julsånger. Två pluspoler som i teorin stöter bort varandra men som i praktiken dras samman och skapar något fint. Bob Dylan är fin. Julsånger är fint. Summan blir "finfint". Jag har inte läst några recensioner och förmodligen kommer inte skivan tas emot särskilt väl, för att Dylan helt enkelt inte gör julsånger. Fast det gör han ju nu. Jag älskar det.
Med sin raspiga rökröst förmedlar Dylan julens budskap, det där mjuka och varmt ombonade. I stark kontrast till hans röst. Han sjunger om Betlehem, Jesusbarnet, stjärnor i skyn, änglasång och tomten på juldagsmorgon. Det får gärna vara klyschigt, för framfört av Dylan blir klyschorna oklyschiga. Det känns ärligare så.
Det hörs att han är äldre nu, Bobby. Hans röst var fantastisk för 40 år sen, och är lika fantastisk nu fast på ett annat sätt. Raspig men len samtidigt. Som hårda karameller med mjuk kola inuti. Han gör julsångerna ännu varmare. Han tänder en öppen brasa i mitt hjärta. Jag är så svag för sånt här.
Kanske färgas mitt gillande av det faktum att alla vinstintäkter från skivan går till Feeding America och annan välgörenhet, vilket innebär att bara i år kommer 1,4 miljoner människor få mat i jul. Människor som annars skulle gå hungriga. Det finns hopp, tydligen.
För min del får det gärna bli jul nu direkt. Jag är redan inne på min andra flaska julmust.
Fröken Höst i en vals
Det här är inget annat än en eloge till hösten. Jag har gjort det förr, men jag kan inte sluta förundras över dess skönhet.
Jag vaknade idag och morgondimman hade knappt hunnit fly fältet innan jag öppnade dörren och välkomnade onsdagen med öppna armar och den vakna blicken fäst i horisonten. Min andedräkt kondenserade så fort den lämnat mina lungor och kylan väntade inte med att nypa mig i kinderna, på ett oblygt sätt som påminner om tanterna i kyrkan.
Det var frost på min cykel. Jag cyklade ändå.
Det var som om löven på träden har suttit i sammanträde med varandra fram till idag, och idag bestämt sig för att våga riskera att bli trampade på. För idag föll de alla, idag föll de verkligen. Jag undrar vad de tänker när de släpper taget och slänger sig ut, låter vinden leka tafatt med dem tills de når fastare mark. Undrar vad de drömmer om när de hänger där uppe. Är det kanske den årliga dansen på gatan nedanför som lockar... Som en lust som de inte vågar tillfredsställa, för att de är rädda för att lämna tryggheten där de sitter ihopkrupna i trädets famn och klamrar sig fast för allt de har att ge. Det måste fylla dem med blandade känslor att veta att de snart inte orkar längre, att de vare sig de är beredda eller inte snart faller. Kastas ut i iskalla vindar och piskas av regn och torkas av sol och snart syns de inte längre. När de känner sig bekväma på marken börjar dansen, och det är vackert för oss oförstående att bara beskåda. Jag ser hur de ler. Kan det vara så att de är lyckligt ovetande om vilket öde de har att möta? Jag tror att jag hoppas det. För snart syns de inte mer. Snart kommer Prins Vinter och lägger sin ridå över scenen där de framträder. Där de framträder så länge de orkar och deras energi verkar outtömlig, men snart fryser de ihjäl. Och då fryser jag ihjäl.
Och nu är frosten här. Och kanske tänker de där löven "Låt oss falla vackert och landa mjukt. Mjukt i en vattenpöl, eller mjukt i någons famn. Låt oss förena oss i dans, en vals för ingen alls."
Fröken Höst i sin skönhet har så långa armar idag att hon omöjligt kan missa att beröra någon. Dem hon missar är bara de som låter sig missas, och är de förlorade så fäll en tår. Hon gråter ibland, Fröken, men med så mycket känslor som det innebär att förföra sommaren och våldtas av vintern - vem skulle då inte gråta?
Nu är frosten här. Och nu faller löven i rörlig bild. Och snart, snart syns de inte längre. Snart fryser de ihjäl...
Dagens kärleksförklaring
"Jag saknar dig när jag blinkar."
Med dig på andra sidan jorden
du ser andra halvan av solen när den sjunker i väst
jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst
med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting
medan natten fäller blåkalla skuggor häromkring
(...)
en elegi för alla sorger den här hösten handla om
för en mor som sjuknade in, för ett barn som aldrig kom
för skuggan över gården där aldrig solen lyste in
för en ork som inte fanns, du saknade min, jag saknade din
(...)
en elegi för alla vägar som vi inte vandrat än
för en tid som bara går och aldrig kommer igen
Lars Winnerbäck - Elegi
We're gonna party like it's your birthday!
Jag väcktes 06.50 av "Ja, må hon leva"! Där stod två söta flickor och sjöng, och med sig hade de paket och den där tårtan med 26 ljus. Vilken underbar dag det här är!
Mitt i natten, runt halv tre, vaknade jag också av att någon sjöng. Det var H som låg i den andra soffan. Hon sjöng (eller snarare skrek) "Idag är ingen vanlig dag"... Men hon sov. Hon sjöng i sömnen. Det var hysteriskt roligt. Nästan ännu roligare var att hon väckte sig själv med sången! Hon är verkligen engagerad! En riktig kompis.
Nu ska vi fortsätta fira!
Would you take me to the theater just today - my birthday!
Jag skrev just ett långt inlägg. Det försvann. Man kan ju bli bitter för mindre.
Nu drar jag till Stockholm. Jag och H ska bila upp, och det brukar ju vara trevligt. Vi brukar prata och sjunga och skratta och dansa om vartannat. Jag hade först inte tänkt att följa med, men sen ångrade jag mig. H far snart till Australien på obestämd tid, och det är sista gången vi alla kan träffas tillsammans innan dess. Och imorgon är ingen vanlig dag, för imorgon är min födelsedag! Den ska firas i bästa vänners lag på TGI Friday's med god mat och söta drinkar. Det går inte tänka sig ett bättre sätt att fira på. Det skulle i så fall vara om jag kunde dela upp dagen och spendera halva dagen i Småland och halva i Stockholm, men det går inte så jag får fira hemma på söndag istället.
Mamma, min bror och jag fyller år nästan samtidigt så vi brukar ha gemensamt födelsedagsfirande. I år ville dock mamma att jag skulle ha eget firande i stan, med motiveringen att jag har en tillräckligt stor lägenhet för att ha bjudning i nu, och att jag faktiskt fyller 26. Fast det är nog mest lägenheten det hänger på, för min bror är tre år äldre och han har aldrig haft eget firande i sin lägenhet.
Jag undrar om mamma vill att jag ska ha firandet hemma hos mig för att det inte ska bli första gången när hon inte är med längre. Som om vi sakta ska ändra våra vanor för att inte allting ska bli nytt på en gång.
Traditioner brukar ligga mig varmt om hjärtat av någon anledning, men nu är jag inte längre lika säker på om förutsägbarheten som traditioner bär med sig är något bra. Man blir ju bara ledsen, obekväm och osäker när saker plötsligt inte är vad de brukar vara. Då är det kanske bättre att inte förvänta sig något alls, utan bara ta det som det kommer. Men det är så lätt att skapa traditioner. Det räcker egentligen att bara upprepa en händelse en enda gång för att man sedan ska kunna benämna det som "tradition". Som julen i Björklunda. Det blir ingen mer jul i Björklunda. Det är tradition, trots att vi inte firat särskilt många jular där i jämförelse.
Nu drar jag till Stockholm. Min födelsedag brukar inte innebära några speciella traditioner, förutom att den brukar vara en bra dag. Jag älskar födelsedagar, även andras. Det är fint att tänka att imorgon bara är MIN dag. För att jag förtjänar det!
GRATTIS!
Nu drar jag till Stockholm. Jag och H ska bila upp, och det brukar ju vara trevligt. Vi brukar prata och sjunga och skratta och dansa om vartannat. Jag hade först inte tänkt att följa med, men sen ångrade jag mig. H far snart till Australien på obestämd tid, och det är sista gången vi alla kan träffas tillsammans innan dess. Och imorgon är ingen vanlig dag, för imorgon är min födelsedag! Den ska firas i bästa vänners lag på TGI Friday's med god mat och söta drinkar. Det går inte tänka sig ett bättre sätt att fira på. Det skulle i så fall vara om jag kunde dela upp dagen och spendera halva dagen i Småland och halva i Stockholm, men det går inte så jag får fira hemma på söndag istället.
Mamma, min bror och jag fyller år nästan samtidigt så vi brukar ha gemensamt födelsedagsfirande. I år ville dock mamma att jag skulle ha eget firande i stan, med motiveringen att jag har en tillräckligt stor lägenhet för att ha bjudning i nu, och att jag faktiskt fyller 26. Fast det är nog mest lägenheten det hänger på, för min bror är tre år äldre och han har aldrig haft eget firande i sin lägenhet.
Jag undrar om mamma vill att jag ska ha firandet hemma hos mig för att det inte ska bli första gången när hon inte är med längre. Som om vi sakta ska ändra våra vanor för att inte allting ska bli nytt på en gång.
Traditioner brukar ligga mig varmt om hjärtat av någon anledning, men nu är jag inte längre lika säker på om förutsägbarheten som traditioner bär med sig är något bra. Man blir ju bara ledsen, obekväm och osäker när saker plötsligt inte är vad de brukar vara. Då är det kanske bättre att inte förvänta sig något alls, utan bara ta det som det kommer. Men det är så lätt att skapa traditioner. Det räcker egentligen att bara upprepa en händelse en enda gång för att man sedan ska kunna benämna det som "tradition". Som julen i Björklunda. Det blir ingen mer jul i Björklunda. Det är tradition, trots att vi inte firat särskilt många jular där i jämförelse.
Nu drar jag till Stockholm. Min födelsedag brukar inte innebära några speciella traditioner, förutom att den brukar vara en bra dag. Jag älskar födelsedagar, även andras. Det är fint att tänka att imorgon bara är MIN dag. För att jag förtjänar det!
GRATTIS!
Mitt hjärtas fröjd
Som ett brev på posten
Oj, där ligger det visst en räkning. Har jag betalat den? Där ligger det visst en till, när skulle den vara betald? Och där ligger ett oöppnat kuvert från... ett försäkringsbolag. Ojdå. Undrar om det är något viktigt...
(Minns ni breven med Antrax? Mjältbrandsbakterien som skickades i brev till olika personer och organisationer... Jag vet inte varför jag kom att tänka på dem, men jag skyr mina brev ungefär lika mycket som om de vore kontaminerade.)
Jag har INGEN koll. Jag har drabbats av pappersförgiftning. Typ A-personen i mig slår bakut. När jag kommer hem och ser stöket på köksbordet och disken i diskhon spänner jag mig automatiskt som om det vore en hotsituation, och så blir jag irriterad och muttrar och... "städa då!" tänker man lätt, men det är mycket svårare än så. Det är väl det som är problemet - att hamna i ett vardagligt intermezzo som inte tillåter någon form av utsvävningar för att ta hand om det som upprätthåller det dåliga. Och det dåliga blir en självuppfyllande profetia för disken förblir odiskad.
Istället lägger jag mig i soffan, med datorn som ett värmande element över mina ben och katten med sina små älskvärda tassar över min arm. Och så sätter jag på en film och glömmer bort att öppna det där kuvertet.
(Minns ni breven med Antrax? Mjältbrandsbakterien som skickades i brev till olika personer och organisationer... Jag vet inte varför jag kom att tänka på dem, men jag skyr mina brev ungefär lika mycket som om de vore kontaminerade.)
Jag har INGEN koll. Jag har drabbats av pappersförgiftning. Typ A-personen i mig slår bakut. När jag kommer hem och ser stöket på köksbordet och disken i diskhon spänner jag mig automatiskt som om det vore en hotsituation, och så blir jag irriterad och muttrar och... "städa då!" tänker man lätt, men det är mycket svårare än så. Det är väl det som är problemet - att hamna i ett vardagligt intermezzo som inte tillåter någon form av utsvävningar för att ta hand om det som upprätthåller det dåliga. Och det dåliga blir en självuppfyllande profetia för disken förblir odiskad.
Istället lägger jag mig i soffan, med datorn som ett värmande element över mina ben och katten med sina små älskvärda tassar över min arm. Och så sätter jag på en film och glömmer bort att öppna det där kuvertet.
090909 09:09
Ja, nu har en timme hunnit passera sen jag skrev den där rubriken, men ändå. Man skulle ju kunna tänka sig att det skulle hända något anmärkningsvärt nio minuter över nio den nionde september 2009, men jag märkte inget.
Det hände säkert något spektakulärt någonstans i världen, men eftersom jag är så självcentrerad spelar det ingen roll. Fast nu ljög jag, det klart det spelar roll. Det är bara det att det inte påverkar mig, och det förändrar inte något i min direkta omgivning. Ibland önskar man ju att det gjorde det.
Igår fick jag ett papper från försäkringsbolaget, en skadeanmälansblankett som jag skulle fylla i angående stölden i Barcelona. När jag kom hem från resan gjorde jag en anmälan på internet, och jag fick en bekräftelse via mail som sa att handläggaren skulle kontakta mig på telefon om det var något som behövde kompletteras. Det var ingen som ringde, utan nu fick jag alltså en blankett. En TOM blankett, som om jag inte anmält något alls. Jag ringde och frågade var min anmälan på internet hade tagit vägen eftersom de ville ha en ny, men då sa tjejen i andra änden att de måste ha en SKRIFTLIG anmälan också. Sen när är en anmälan på internet inte skriftlig? Jag frågade, men hon stammade bara fram något om att de måste ha en underskrift. "Så jag måste skriva ner allting en gång till?" frågade jag, och "varför finns möjligheten att anmäla på internet om det inte räknas som en anmälan?", men hon upprepade bara vad hon hade sagt om en skriftlig anmälan och en underskrift. De måste ha detaljer, sa hon... inköpsdatum och kvitton och sånt. Jag förklarade att jag hade gett dem inköpsdatum och att det inte finns något kvitto, men "då måste du skriva det" fick jag till svar. Jag ville skrika åt henne, gråta i telefonen och svära för att de är så omedgörliga, men jag sa "jaha, hejdå" och la på luren istället. Sen slängde jag mobilen i soffan (något kontrollerad aggression) och grät tills jag nästan spydde. Det var inte för att jag måste fylla i en blankett som jag bröt ihop, det vore ju lite märkligt, utan för att ALLTING är så förbannat jobbigt. Ingenting går smidigt.
När jag hade hulkat färdigt samlade jag ihop mina bitar och byggde ihop mig igen, lite starkare än förut. Så jag tog mig an mina papper, ringde försäkringsbolaget igen i ett annat ärende och fick då prata med en mycket trevlig och hjälpsam kvinna och jag kunde ärligt säga "tack så mycket för hjälpen" innan jag la på. Jag betalade räkningar, skickade in fotot till mitt nya körkort, sa upp försäkringen via facket och sökte ett jobb när jag ändå höll på.
Fast jag fyllde aldrig i skadeanmälansblanketten. Den ligger tom på soffkanten och sticker mig i ögonen, men där får den ligga. Jag vill inte ta i den med tång. Som en trotsig barnunge vägrar jag befatta mig med den.
Det hände säkert något spektakulärt någonstans i världen, men eftersom jag är så självcentrerad spelar det ingen roll. Fast nu ljög jag, det klart det spelar roll. Det är bara det att det inte påverkar mig, och det förändrar inte något i min direkta omgivning. Ibland önskar man ju att det gjorde det.
Igår fick jag ett papper från försäkringsbolaget, en skadeanmälansblankett som jag skulle fylla i angående stölden i Barcelona. När jag kom hem från resan gjorde jag en anmälan på internet, och jag fick en bekräftelse via mail som sa att handläggaren skulle kontakta mig på telefon om det var något som behövde kompletteras. Det var ingen som ringde, utan nu fick jag alltså en blankett. En TOM blankett, som om jag inte anmält något alls. Jag ringde och frågade var min anmälan på internet hade tagit vägen eftersom de ville ha en ny, men då sa tjejen i andra änden att de måste ha en SKRIFTLIG anmälan också. Sen när är en anmälan på internet inte skriftlig? Jag frågade, men hon stammade bara fram något om att de måste ha en underskrift. "Så jag måste skriva ner allting en gång till?" frågade jag, och "varför finns möjligheten att anmäla på internet om det inte räknas som en anmälan?", men hon upprepade bara vad hon hade sagt om en skriftlig anmälan och en underskrift. De måste ha detaljer, sa hon... inköpsdatum och kvitton och sånt. Jag förklarade att jag hade gett dem inköpsdatum och att det inte finns något kvitto, men "då måste du skriva det" fick jag till svar. Jag ville skrika åt henne, gråta i telefonen och svära för att de är så omedgörliga, men jag sa "jaha, hejdå" och la på luren istället. Sen slängde jag mobilen i soffan (något kontrollerad aggression) och grät tills jag nästan spydde. Det var inte för att jag måste fylla i en blankett som jag bröt ihop, det vore ju lite märkligt, utan för att ALLTING är så förbannat jobbigt. Ingenting går smidigt.
När jag hade hulkat färdigt samlade jag ihop mina bitar och byggde ihop mig igen, lite starkare än förut. Så jag tog mig an mina papper, ringde försäkringsbolaget igen i ett annat ärende och fick då prata med en mycket trevlig och hjälpsam kvinna och jag kunde ärligt säga "tack så mycket för hjälpen" innan jag la på. Jag betalade räkningar, skickade in fotot till mitt nya körkort, sa upp försäkringen via facket och sökte ett jobb när jag ändå höll på.
Fast jag fyllde aldrig i skadeanmälansblanketten. Den ligger tom på soffkanten och sticker mig i ögonen, men där får den ligga. Jag vill inte ta i den med tång. Som en trotsig barnunge vägrar jag befatta mig med den.
Varför eller Hur och När
Jag skriver också "i en parallell verklighet. En mindre anonym men också mindre fokuserad på Ödet. Eller om det ens kan kallas livsöde, när det kanske bara handlar om en olycklig slump. Frågor som den där kan få mig att ligga vaken om nätterna. Grubblandes. Som om jag fortfarande var ett barn som undrade Varför saker händer, istället för att vara en vuxen som undrar om kilopriset på potatis ska gå ner eller upp. Vuxna är inte lika ärliga som barn mest för att de inte har tid att fundera, tror jag. Vuxna är praktiska, det är det som är att vara vuxen. Alla vuxenpoäng handlar om att vara praktisk. Om att göra inköpslistor och veckohandla och spara pengar och PLANERA... planera för en framtid. Inte som barn - leva i nuet. Fast jag levde knappast i nuet när jag var barn. Jag fick ångest när det blev sommarlov för att jag visste att det skulle ta slut. Typiskt, liksom. Nu är jag närmare 30 än 20, men inte är jag vuxen för det. Tydligen. Eftersom jag fortfarande funderar över Varför."
