Hon ramlar då och då. Faller handlöst ner på golvet. Bara åt höger. Så jag får hålla i henne när vi går någonstans. Jag får gå på högersidan och vara stark. Jag har hennes arm krokad i min. Som med mormor. Gamla, gamla mormor. Inte gamla, gamla mamma. Vi måste gå i precis rätt takt för att det ska kännas bra, inte för sakta. Jag hjälper till så mycket jag kan - eller gör jag det? Man kan alltid göra mer, alltså får jag skuldkänslor när jag går hem. Jag känner skuld när jag blir trött, när jag inte orkar, när jag gör något annat. Om hon tvingas orka med den där skiten så borde jag alltid orka, för hur mycket det än blir så blir det aldrig lika mycket.

Jag vet precis vad jag skulle säga till någon i min situation, men när man befinner sig i det existerar inget förnuft. Det går inte vara konstruktiv och förståndig, det är bara tomma ord som tappat all mening. Känslan bestämmer, och gör du inte precis allt så gör du för lite. Alltså gör du alltid för lite. Det kommer jaga dig för resten av ditt liv.

Mitt hjärta fladdrar och bubblar. Det låter som något positivt, som fjärilar i magen, men det är det inte. Det är obehagligt. Det känns som om det bokstavligt talat sitter i halsgropen och pulserar. Jag vet inte om det är stress eller ångest eller något verkligt. Något fysiskt alltså. Som om ångest inte är verkligt.

Kan du ta mig till glada sommardagar där det här inte existerar?