Idag slog det mig. Varför jag inte bryr mig om vad som händer just nu. Varför jag inte planerar och tar tag i saker. Varför det känns som om det kvittar. Det är ju för att jag vet att det kommer rasera. Insikten om mitt eget handlande är så självklar, men slog ändå ner som en blixt i mitt medvetande. Jag orkar inte befinna mig på toppen när jag faller så jag håller mig någonstans på mitten. Så kan man ju inte leva, tänker jag, men vet inte vad jag ska göra för att låta bli. Det är ju därför som ovissheten är så plågande. Hade man vetat att det handlade om år så hade det ju varit meningsfullt att bygga upp något, men månader... därför går jag på sparlåga. Verkar jag oengagerad i det som man "bör" engagera sig i så är det för att mitt engagemang finns på annat håll. Jag undrar vem som ska döma mig för det.