Idag är det första december. Idag har varit en bra dag. Jag fick ett brev som talade om att jag fått upprättelse i ett försäkringsärende och det hamnar på pluslistan över mänskligheten. Det lönar sig fortfarande att vara ärlig, och det straffar sig att ljuga. Tack och lov.

Jag har öppnat min adventskalender och tänt mitt adventsljus, för det ska man göra första december. Jag har också handlat blommor på torget och gjort en julgrupp, så nu doftar det en där jag sitter. Jag älskar doften av en. Doften av en talar till mina rötter, jag känner mig trygg då. Att pyssla med blommor är en tacksam syssla. Det är lite meditativt samtidigt som det stimulerar kreativiteten och alla sinnen. Eller ja, inte smaken då, jag brukar inte smaka på växterna. Kanske inte hörseln heller när jag tänker efter, men lite, det knastrar när man lyfter rötterna ur plastkrukorna och det knakar lite när man skär i hårda stjälkar och när man vattnar jorden första gången hör man hur törstig den är och hur den suger åt sig varenda droppe. Fast det är inte så mycket ljud annars. Det är en ganska tyst syssla. Om man bortser från katten som trampar runt mina fötter och jamar för att hon vill ha uppmärksamhet och se vad jag pysslar med. Hon smakar gärna också, till skillnad från mig då.

Med jord under naglarna satte jag mig vid köksbordet, bredde ut en tidning och började smälta lack och trycka sigill. Det sprider också en härlig doft. Tillsammans med lite sidenband och lite papper blev det något juligt. Det sista lacket hann knappt torka innan jag var tvungen att springa ut till bilen för att åka och följa med mamma på en grej. J säger att jag är den juligaste människa han känner. Han tycker att jag möter julen med ett barns förväntan. Kanske stämmer det. Jag vill gärna att det ska bli bra. Därför blir jag ofta ledsen på julafton, men det gör inte så mycket. Det är ju advent som är grejen.