Jag var hos kusinen och hennes familj på fika härom dagen. Lille G hade bakat kakor tillsammans med sin mamma så jag fick gott fika, chokladkakor med färgsprakande strössel och kaffe i farmors vackra kafferepsporslin. Vi tittade på bröllopsbilder och jagade spöken på övervåningen. Spöket Laban fick en innebandyklubba i huvudet och svimmade. Då kunde vi gå ner igen.

Innan jag skulle åka hem fick jag tillåtelse att plocka äpplen i trädgården. Jag fick med mig en kasse hem, och igår resulterade det i äppelrutor. Det doftade varm kanel i lägenheten. Dofter skapar trygghetskänslor. Hemtrevlighet. Äppelrutor och regniga fönsterrutor. Sommaren börjar ta slut på riktigt, så snart kommer nog min årliga eloge till hösten.

Snart ska jag följa med mamma och titta på en lägenhet. Den ligger inte precis där den borde, men den har allt den bör ha så det kompenserar nog. Vi får se när vi kommer dit.

Jag tog en promenad idag, den första på länge. En riktig promenad alltså, inte en gåtillaffärensväng eller så. Jag tänkte att om jag går till videobutiken med hyrfilmerna som skulle varit tillbaka igår så kanske jag fortsätter gå av bara farten. Det gjorde jag. Det regnade, men det struntade jag i. Jag började med att gå en sväng i ett villaområde, och för att undkomma mina tankar rabblade jag istället trädarter som jag passerade. Fast det fanns mest björkar och tallar. Björkar som började gulna i sitt lövverk och emellanåt släppte sina löv över de snäckor som sniglade sig fram längs cykelvägen. Det fanns så mycket speciella hus där i området, och jag försökte föreställa mig vad det är för familjer som bor där. Kvinnan som klippte gräsmattan utanför sitt träpanelklädda hus tittade på mig, och så log hon. Ett osäkert men snällt leende, som om hon undrade vem jag är. Jag kände mig som en inkräktare och försökte låta bli att stirra på husen och betrakta de välklippta gräsmattorna. Gräsmattor som jag impulsivt ville lägga mig ner på rygg på, och fånga regndroppar i ögonvrån. Barnen till den gräsklippande kvinnan lekte och skrattade och hoppade över häcken och ramlade omkull på gräset och jag tänkte som så många gånger förr att jag borde vara ett barn.

Rönnbärsträden lyser klarröda i höstsolen och jag minns att när jag var liten så gick jag en omväg i form av en halvcirkel runt vår rönnbärsträd i trädgården. Min bästa väns mormor fick en gång en bärfis i munnen och när jag hade hört om det utvecklade jag en lindrig form av bärfis-fobi. Bärfisar trivdes bland rönnbär, det visste jag, och därför var det ju självklart att inte längre gå under rönnbärsträdet. Jag gick omvägar om mycket när jag var liten.

Jag var i Barcelona, blev rånad, spenderade ett par kvällar på ett fantastiskt mexikanskt hak, levde på lånade pengar, sov på sandstranden, guppade i medelhavets vågor, brände mig i solen, drack sommarfriska drinkar, besökte La Sagrada Familia, strosade i designbutiker, njöt av bästa vännens sällskap och saltade sanningen för främlingar. Det var underbart!

Sen åkte jag hem och fick verkligheten kastad i ansiktet på mig. "Att komma hem är som att resa i tiden."*

Hemma var allt likadant som när jag for, förutom att vi hade fått vår nya soffa. Jag älskar den och den gör faktiskt vardagen lite trevligare. Allt annat var däremot oförändrat. Åtminstone kändes det så. Det var så mycket som hann ikapp mig medan jag inte var här. Försäkringar som måste fixas, räkningar som måste betalas, papper som måste skrivas under och skickas iväg, telefonsamtal som måste ringas... och sjukdomar som fortfarande var lika elakartade som när jag for.

Det gråa regnet utanför gör att det känns så overkligt att precis nu skiner solen med 35 graders värme tre timmar härifrån. Och jag är inte där. I en annan del av världen är allt lite annorlunda. Jag är här, där det inte är annorlunda. Där det är precis som det är. Där kylan och gråskalan gör vemodet tydligare. "Samma kärlek och vemod igen..."* Det går antagligen inte fly ifrån.

Det ringde på dörren. Jag lät bli att öppna. Jag ligger i soffan och tittar på Rosa Pantern. Det känns befriande med slapstick-humor, trots att jag inte skrattar en enda gång.



*Lars Winnerbäck - För den som letar

Hur ofta säger du till dig själv att du är bra? Jämfört med hur ofta du säger till dig själv att du är dålig. Det är väl inte konstigt om man skäms när någon hela tiden säger åt en att man gör fel, att man är dålig, tjock och dum. Man borde säga till sig själv att man duger. Ja, inte bara duger, att man är hur bra som helst. Man borde säga att man är fantastisk och unik, att man är smart och snygg. Man borde säga "du gör så gott du kan, och det är mer än nog, du är underbar precis som du är och du behöver inte ändra på någonting".  Säg att du gör rätt, att du är godhjärtad, älskvärd, söt och snäll. För det är du. Du är varken dålig, dum eller tjock. Sluta säga så, det är inte snällt. Och du är ju snäll, det vet du faktiskt om.

Jag sitter i soffan med mitt nyduschade hår i en turban, med datorn i knät och en stor kaffekopp bredvid mig. Mina fingrar doftar av en blandning av somrig peelingkräm och malda kaffebönor. Peelingkrämen har samma doft som en body lotion jag använde en av somrarna som jag bodde hos mamma. De där somrarna var mysiga. Björklunda var lugnet för mig. På vissa sätt betyder det där huset mer för mig än huset som jag växte upp i. Anna frågade om inte jag har funderat på att ta över det, och visst har tanken slagit mig men det är inte rätt. Det är inte rätt tid. Var sak har sin tid sägs det, och Björklunda har haft sin nu. Nu är det dags för något nytt.

Alma sitter på golvet och tittar irriterat på mig för att hon är blöt. Hon luktar precis som Linus, vår hund, gjorde när han hade badat. Så Alma luktar blöt hund, fast hon är en katt. Jag duschade henne tidigare, mot hennes vilja. Mina två bästa vänner kommer hit i helgen, och J är väldigt allergisk så jag gör allt jag kan för att minimera skadorna. Alma är badad och borstad och allt i lägenheten ska dammsugas och skrubbas så att det varken är dammigt eller hårigt. Alma förstår nog, fast hon avskyr både duschen och dammsugaren.

Sen mamma blev sjuk igen är hon förbjuden att köra bil, så jag lånar hennes bil ett tag. Det är en modell som ser ganska speciell ut, och det finns inte så många sådana här omkring. Idag när jag kom hem så satt jag kvar när jag hade parkerat, för att jag ville lyssna färdigt på ett radioinslag, och då ser jag i backspegeln hur en likadan bil stannar vid trottoaren ute på gatan. Jag fick tänka efter flera gånger innan jag fattade att det var en helt annan bil än den jag satt i. Det var så overkligt. Mycket märkligt.

Nu har jag rensat färdigt bland alla saker. Det blev inte mycket kvar, och det är skönt. Jag gick igenom skolgrejer idag och slängde nästan allt, men jag hittade några guldklimpar som jag sparade. En del dikter bland annat, till exempel den här som jag gillade;


Jag ser dig sitta i ett flygplan
som ritar ett vitt tavelkritestreck på himlen

Jag tänker att där går nog änglarna på lina
i en himlarnas himlacirkus

och när du dör blir du den tama lejonhannen
med ett gap som någon får stoppa huvudet i
och jag blir den gråtande clownen
som snubblar på sina stora fötter

De starka färgerna är till för att bedra
Det lilla människobarnet tror att hon kan flyga

När motorn på en bil börjar koka måste man stanna och kyla ner den. Min hjärna fungerar nog ungefär på samma sätt. När den blir överhettad stänger den av vissa funktioner för att inte kollapsa. Då är mina sinnen på helspänn, jag tål inte beröring och jag är extremt ljud- och ljuskänslig. Jag hör allt som sägs till mig, men jag förlorar talförmågan och kan inte svara vilket leder till stor irritation hos den som pratar med mig. Jag ryggar undan och stänger in mig. Drar ner rullgardinen, stänger dörren, gömmer mig under täcket. Jag känner att jag ligger obekvämt men jag kan inte förmå mig själv att byta ställning. Jag är bara en hjärna just då, och bara om jag fokuserar all min kraft på det så kan jag röra på mig, men det känns meningslöst. Så ligger jag där utan att fungera, med tusen tankar och öppna sinnen, ända tills den förlösande gråten kommer och jag somnar.

Jag undrar om det är så där det är att vara apatisk, som de apatiska flyktingbarnen ni vet. Eller att ligga i koma med full hjärnaktivitet. Fast när jag vaknar så fungerar jag igen, och det enda som vittnar om time outen mitt huvud tog är den neddragna rullgardinen och den blöta fläcken på kudden. Jag är bara rädd att det ska hända vid fel tillfälle, eller att hjärnan fastnar i det där stadiet för alltid.

Hjärnan är så märklig. Vi kommer nog aldrig förstå den, men varför kan den inte bara fungera som den borde? Utan överhettning och tumörer?

Huset måste tömmas, och ett steg i den riktningen innebär att jag måste rensa bland mina magasinerade saker i snedtaksgarderoben. Jag tömmer banankartong efter banankartong och visar ingen barmhärtighet när jag slänger saker som en gång betytt någonting. Det som är funktionsdugligt skänks bort, några saker sparas och högen med soppåsar bara växer. När jag var liten sparade jag på allt. ALLT. Nu är det dags att göra sig av med det där.

Jag slänger gosedjur som jag har sytt i slöjden, som jag en gång har burit hem i famnen och varit stolt över. Jag hittar uppsatser jag har skrivit i skolan, läser några sidor och minns, för att sedan knöla ner dem i en röd påse. Av mina kartonger med barnkläder finns inte mycket kvar efter idag, jag la det mesta i skänka bort-högen. Tröjor som en gång varit mina absoluta favoriter och som på inga villkor fick rensas ut när jag var barn trots att jag vuxit ur dem för länge sen, de är inte särskilt viktiga längre. Mina eventuella kommande barn lär inte vilja gå i en rosa Rosa Pantern-tröja som mamma hade när hon var liten (och som redan hade genomgått några arvskiften före dess). Mina gosedjur älskade jag över allt annat, men nu har jag till och med glömt bort vad de flesta hette. De allra bästa, dem som jag minns namnen på, fick stanna kvar i en låda i garderoben men de flesta fick ta sitt pick och pack och flytta vidare för nya äventyr. Jag hittade mina luktsuddisar och just dofter innebär så starka minnen för mig. Jag var sju år igen och hade färgglatt bänkpapper i skolbänken. Då var ingenting som nu, så varför ska sakerna vara samma?

Prylar försvinner inte om man inte får dem att försvinna, och det är orättvist att luktsudden kan överleva utan märkbara ålderstecken. Fast jag har inte tid att vara sentimental, inte möjlighet. Något i mig har blivit apatiskt och då betyder inte saker någonting alls. Då känner jag mig lättare ju mindre saker jag har. Rymd är oerhört underskattat.

Enligt DN har världens äldste man, Henry Allingham, nu avlidit vid en ålder av 113 år och 42 dagar. Enligt egen utsago var det cigaretter, whisky, vilda kvinnor och humor som bidrog till hans långa liv. Det enda jag tänker när jag läser det här är att livet känns så slumpmässigt. Eller kanske snarare motsatsen - ödesbestämt. Det känns som om det kvittar hur man lever, som om det ändå inte går att styra vem som lever eller dör. Man kanske inte ska trotsa eller utmana "ödet", men ändå, spelar det någon roll? Fast med humor kan man nog hålla sig levande något längre. Jag ska göra något roligt.

Det där att Mr Allingham blev 113 år och 42 dagar... tänk att det var just 42 dagar. Varför inte 43 eller 41? I "Liftarens guide till galaxen" så är talet 42 svaret på den yttersta frågan om livet. I den svenska översättningen är frågan vad meningen med livet är, och då blir det ju ganska svårt att ta till sig 42 som svaret. I originaltexten är frågan, om jag inte minns fel, "How many roads must a man walk down?" och då är ju 42 ett ganska logiskt svar, i all sin ologiskhet så att säga.

Kuriosa i sammanhanget är att om solens strålar bryts 42 grader i vattnet så bildas en regnbåge, enligt Wikipedia. Det är ett vackert sammanträffande. Regnbågen är ett fint fenomen. Jag har för mig att regnbågen i bibeln beskrivs som en symbol för att Gud inte överger människorna, eller något liknande. En påminnelse. Jag vet inte om det finns en Gud, men om det gör det så vore ju regnbågen ett ypperligt bevis.

Toleransnivån för stress är tillfälligt kraftigt sänkt. Om skalan sträcker sig ner till minus så ligger den där någonstans. Minsta krav ger panikångest. Angina pectoris är det latinska namnet för kärlkramp, men ordagrant betyder det "trångt bröst". Jag skulle kunna tatuera in det över revbenen, för det är så ofta som de bara dras ihop och trycker samman allt som finns där inne. Det ger en molande smärta, en känsla av att sakta kvävas. Det enda som hjälper är att andas. Gärna i fyrkant. Det står i alla böcker om ångest att man ska "andas i fyrkant". (Fast de borde kalla det för att andas i "kvadrat" istället, för det är det de menar. Inte vilken fyrkant som helst, alltså.) Det fungerar väl vilseledande till viss del och djupandning är ju som bekant avslappnande. Undrar om det fungerar likadant om man är utsatt för en "verklig" fara. Om man då kan stanna i en situation bara man andas lite i en fyrkant. Fast mot CANCER hjälper inga fyrkanter. Man måste stanna ändå.

När jag skulle lämna lägenheten i Göteborg för att vända hemåt igen hjälpte mamma mig med flytten. I grovsoprummet hittade vi en stor griffelskylt, en sådan där som kan stå utanför restauranger med menyn skriven på. Den har järnsmidesram och ser gammaldags ut. Den ville mamma så klart ha. Vi lastade in den i flyttlasset och numera står den på hennes övervåning, under snedtaket. Där brukar hon skriva ett budskap med tavelkrita, och med jämna mellanrum byter hon ut texten till något nytt som är mer passande för stunden. För tillfället står där "En trogen vän är livets salt".

Jag har mina vänner att tacka för så mycket. De är det bästa jag har. Vad vore livet utan salt? Väldigt smaklöst, antagligen. Mina bästa vänner är två underbara tjejer som jag har växt upp tillsammans med. Vi har lekt i varandras trädgårdar, vi har bevarat hemligheter, vi har skrapat våra knän på grusplanen och slått våra hjärtan blodiga i tonårsstrider. Vi känner varandra. Vi behöver inte låtsas. De vet det mesta om mig, de kan min historia, och de har inte lämnat mig än. Det säger det mesta. Jag vet att de alltid kommer finnas där. De är trogna. De är mitt salt. De är mitt allt.

Idag ska jag nog åka till en av dem. Jag åker på mental retreat där allt jag behöver göra är att finnas till.

Oavsett vad som händer så har jag ändå levt ett helt liv. Det är vad mamma brukar säga till mig. Jag tror att det var Tomas Sjödin som skrev så om sina söner med obotliga hjärnsjukdomar. Varje liv är ett helt liv.

Idag var mamma i Linköping på läkarbesök. Hon återberättade sen i telefon vad läkaren hade sagt. Det var ganska hoppingivande. Eller åtminstone inte lika hopplöst som det har verkat tidigare. Doktorn trodde att tumörerna skulle krympa av strålningen, och hans förhoppning var att de skulle försvinna helt. Metastaserna hade troligtvis varit där redan innan cellgiftsbehandlingarna, men på grund av någon barriär (hjärnbarriären? hjärnbarksbarriären?) så hade inte cellgifterna nått till hjärnan. Det verkar vara ett helt separat system. Barriären gör att gifter inte når hjärnan, men cancerceller är det fritt fram för? Dålig konstruktion. Tydligen kan man alltså ha äggstockscancer i hjärnan. Det visste jag inte. Äggstockar klarar man sig i värsta fall utan, men hjärnan är ju lite viktigare.

Jag har googlat och läst och undersökt. Allt som handlar om strålning och hjärnan och metastaser slukar jag. Vi är lika på det sättet, mamma och jag. Vi vill veta. Om ingen berättar för oss vad vi behöver veta så tar vi reda på det själva. Hur som helst, jag har förstått att det finns en strålningsmetod där man använder sig av en strålkniv som kallas Gamma Knife, och den behandlingen ska vara mycket mer precis än övriga strålningsmetoder och ska lämpa sig bra för metastaser. Däremot har jag inte förstått om det är en metod som används frekvent eller om den ens är tillgänglig för "vem som helst". Mamma har fått prova ut en mask för huvudet och det låter som om det skulle kunna vara för att det är en strålknivsbehandling som ska utföras, fast jag vet inte. Jag måste fråga om hon vet. Jag hoppas verkligen att det stämmer, för det ska vara en överlägsen metod.

- Jag ställde fram dina floppa-tofflor så att jag inte glömmer dem!
- Vad kallade du dem?
- Floppa-tofflor? Vad heter de?
- Haha, flip-flop!
- Men vad heter de andra då? Floppa-tofflor?
- Nej, Foppa-tofflor.
- Jaha! Men då kan man ju kalla båda sorterna för floppa-tofflor!

Mamma är smart. Och väldigt rolig!