"Är jag död nu?" frågade mormor stillsamt. Nej, du är inte död, du lever fortfarande. "Jamen, då dör jag nog snart." Lika stillsamt. Lika lugnt och sansat och rofyllt. Bara som ett konstaterande. Jag tror att hon har rätt, hon dör nog snart, men det känns inte hemskt på något vis. Hon förtjänar sin vila. Det känns alldeles naturligt. Jag kommer minnas henne med glädje men jag kommer inte sakna henne i mitt framtida liv för det är inte meningen att hon ska vara med där. Det är annorlunda.

Mormor ser ut som en liten porslinsdocka, och hon är lika bräcklig. Samtidigt är hon seg som färskt enris. Det är nog bondeblodet som gör sig påmint.

Hon har ett foto, ett svartvitt blekt, på sin bror och sig själv som barn. De är så fantastiskt söta. Mormor står i en vit klänning och vita skor, med rågblont långt hår med självfall. Om jag får en dotter önskar jag att hon är lik mormor som barn. Jag har väldigt svårt att föreställa mig den där flickan springa omkring och leka på gården, och tänka att det är min mormor. Min snart 92-åriga gamla mormor som jag aldrig har sett springa. Mamma påpekade att mormor levde som barn på Emil i Lönneberga-tiden. Då man åkte häst och vagn och inte kunde stressa för att hästarna går i den takt de går. Sen sa mamma att hon själv växte upp på Bullerbyn-tiden och då undrade jag vilken tid jag har vuxit upp i. Förändringens tid, antagligen. Jag undrar vad Astrid Lindgren skulle skriva om 2000-talet.

Nu ska jag iväg och hämta upp mamma med bilen. Hade jag tagit hästen och vagnen så hade jag behövt gå mycket tidigare och hade inte hunnit skriva detta, men just nu hade jag hellre haft en häst än en dator.