Jag föreställde mig hur farmor satt på ett moln med sina änglavingar och tittade ner på mig, och det var självklart att hon älskar mig trots att jag aldrig fick chansen att sitta i hennes knä. Där på molnet satt hon med min svartvita katt och jag tänkte redan då att det är så många som dör. Själv skulle jag inte dö än på länge, eftersom jag hade sparat teckningar som jag skulle titta på när jag var stor. Om jag hade kommit ihåg att de var en gåva från det där lilla flickebarnet som var jag så hade jag inte obarmhärtigt slängt dem 20 år senare. 20 år senare hade jag också hunnit flyga tillräckligt många gånger för att inse att inga änglar sitter på molnen. Ändå återkommer jag till hur pappa brukade gnola vid spisen i köket - "Glöm inte bort att änglarna finns, att de är här för att se hur du har det." Och jag tänker på den vita duvan som var skickad från morfar just för att se hur vi har det...