Vem går eldvakt för dig?
54 år 5 månader 19 dagar.
Fortsätter räkna. 19 895 dagar. Så långt blev mammas liv. Inte en dag längre eller kortare. Det är definitivt.
Eftersom sjukdomen sträckte sig över årets alla månader är alla högtider och bemärkelsedagar förenade med smärtsamma minnen. Det kommer säkert förändras, kanske redan efter ett år när vi har tagit oss igenom allt en första gång, men just nu är det så. Midsommar till exempel, är egentligen ganska jobbigt. Jag har ingen lust att fira, men jag tänker göra det ändå. Bita ihop och ha roligt, som jag sa till mamma för två år sen. Då visste vi ännu inte vad som var fel men hon fick ändå rädda mig ifrån firandet det året. Hon räddade mig så många gånger, om så bara över telefon. Hon visste så väl att det hjälpte att prata med henne. Jag fick ringa mitt i natten om jag ville. Hon hade ständig jour och var redo att släcka mina bränder.
19 895 dagar. Ett helt liv. Det är den nya tiden, sa mamma på avdelningen för palliativ vård. Den nya tiden. Hur mår du i den nya tiden? frågade hon mig.
Jag minns ditt skratt och jag minns dina tårar och jag minns hur du levde ditt liv. Hur levande du var. Jag önskar att jag hade din styrka. Att jag var lika älskvärd som du.
Fortsätter räkna. 19 895 dagar. Så långt blev mammas liv. Inte en dag längre eller kortare. Det är definitivt.
Eftersom sjukdomen sträckte sig över årets alla månader är alla högtider och bemärkelsedagar förenade med smärtsamma minnen. Det kommer säkert förändras, kanske redan efter ett år när vi har tagit oss igenom allt en första gång, men just nu är det så. Midsommar till exempel, är egentligen ganska jobbigt. Jag har ingen lust att fira, men jag tänker göra det ändå. Bita ihop och ha roligt, som jag sa till mamma för två år sen. Då visste vi ännu inte vad som var fel men hon fick ändå rädda mig ifrån firandet det året. Hon räddade mig så många gånger, om så bara över telefon. Hon visste så väl att det hjälpte att prata med henne. Jag fick ringa mitt i natten om jag ville. Hon hade ständig jour och var redo att släcka mina bränder.
19 895 dagar. Ett helt liv. Det är den nya tiden, sa mamma på avdelningen för palliativ vård. Den nya tiden. Hur mår du i den nya tiden? frågade hon mig.
Jag minns ditt skratt och jag minns dina tårar och jag minns hur du levde ditt liv. Hur levande du var. Jag önskar att jag hade din styrka. Att jag var lika älskvärd som du.
Räknar dagar
Idag är det den 89:e dagen utan mamma. Inte en enda av de dagarna har gått utan att jag har tänkt på henne och saknat henne och reflekterat över tomheten. Inte en enda av dagarna har gått utan att jag har nämnt henne i något sammanhang. Varenda dag, dygnet runt, bär jag på en molande sorg som inte går att skaka av sig. Den finns där nu, ständigt närvarande. Jag kommer att tänka på mamma tusen gånger om dagen och ett fåtal av de gångerna säger jag det högt. Jag föreställer mig att människor runt omkring mig tänker att jag borde släppa det, att jag inte borde vara så fixerad, att jag borde fokusera på att gå vidare. Sorgen är dubbel. Ljus och mörk på samma gång. Jag är glad över att mamma alltid finns med mig, och ledsen över att hon inte finns med mig alls.
Jag måste finna ett nytt sätt att leva på, samtidigt som jag lever vidare. Förutsättningarna för livet kom att suddas ut och ändras totalt. Hur gör jag nu? Varje dag saknar jag en ny del av mamma, och idag saknar jag den inspirationskälla hon var. Många av hennes glädjeämnen kom att bli mina, men nu måste jag finna dem på annat håll. Det känns inte lika mycket värt. Det är därför det har tappat mening.
Jag måste finna ett nytt sätt att leva på, samtidigt som jag lever vidare. Förutsättningarna för livet kom att suddas ut och ändras totalt. Hur gör jag nu? Varje dag saknar jag en ny del av mamma, och idag saknar jag den inspirationskälla hon var. Många av hennes glädjeämnen kom att bli mina, men nu måste jag finna dem på annat håll. Det känns inte lika mycket värt. Det är därför det har tappat mening.
I gott bevar
Du och jag, vi mötas åter
och du ska alltid minnas vad jag sagt:
Jag är i gott bevar
