54 år 5 månader 19 dagar.

Fortsätter räkna. 19 895 dagar. Så långt blev mammas liv. Inte en dag längre eller kortare. Det är definitivt.

Eftersom sjukdomen sträckte sig över årets alla månader är alla högtider och bemärkelsedagar förenade med smärtsamma minnen. Det kommer säkert förändras, kanske redan efter ett år när vi har tagit oss igenom allt en första gång, men just nu är det så. Midsommar till exempel, är egentligen ganska jobbigt. Jag har ingen lust att fira, men jag tänker göra det ändå. Bita ihop och ha roligt, som jag sa till mamma för två år sen. Då visste vi ännu inte vad som var fel men hon fick ändå rädda mig ifrån firandet det året. Hon räddade mig så många gånger, om så bara över telefon. Hon visste så väl att det hjälpte att prata med henne. Jag fick ringa mitt i natten om jag ville. Hon hade ständig jour och var redo att släcka mina bränder.

19 895 dagar. Ett helt liv. Det är den nya tiden, sa mamma på avdelningen för palliativ vård. Den nya tiden. Hur mår du i den nya tiden? frågade hon mig.

Jag minns ditt skratt och jag minns dina tårar och jag minns hur du levde ditt liv. Hur levande du var. Jag önskar att jag hade din styrka. Att jag var lika älskvärd som du.