Idag är det den 89:e dagen utan mamma. Inte en enda av de dagarna har gått utan att jag har tänkt på henne och saknat henne och reflekterat över tomheten. Inte en enda av dagarna har gått utan att jag har nämnt henne i något sammanhang. Varenda dag, dygnet runt, bär jag på en molande sorg som inte går att skaka av sig. Den finns där nu, ständigt närvarande. Jag kommer att tänka på mamma tusen gånger om dagen och ett fåtal av de gångerna säger jag det högt. Jag föreställer mig att människor runt omkring mig tänker att jag borde släppa det, att jag inte borde vara så fixerad, att jag borde fokusera på att gå vidare. Sorgen är dubbel. Ljus och mörk på samma gång. Jag är glad över att mamma alltid finns med mig, och ledsen över att hon inte finns med mig alls.

Jag måste finna ett nytt sätt att leva på, samtidigt som jag lever vidare. Förutsättningarna för livet kom att suddas ut och ändras totalt. Hur gör jag nu? Varje dag saknar jag en ny del av mamma, och idag saknar jag den inspirationskälla hon var. Många av hennes glädjeämnen kom att bli mina, men nu måste jag finna dem på annat håll. Det känns inte lika mycket värt. Det är därför det har tappat mening.