Jag sitter vid din säng och lyssnar på varje andetag du tar. Ibland är du stilla och då stirrar jag på din bröstkorg tills jag ser att den höjer sig lätt. Jag stirrar döden i vitögat och än så länge vinner jag. Med svaga andetag fyller du dina lungor med så mycket luft du orkar. Det är knappt synbart. Hör du mig? Ja, det gör du. Du sneglar på mig med ditt ena ögonlock öppet några millimeter. Det ser ut som om du har koll på läget. Är du törstig? Ja, väldigt. Orkar du dricka? Ja, det gör du. Ännu glöder ditt hjärta. Jag tror att det är starkare än jag.

Din hud är mjuk och med en svag doft av rosor. Det är du. Även om jag är vuxen så säger mitt hjärta åt mig att krypa ner bredvid dig, som när jag var liten och rädd. Istället lägger jag mitt huvud på din axel och du lutar ditt huvud mot mitt. Ordlöst. Det är en gest i samförstånd om vad vi betyder för varandra. Att vi går igenom det här tillsammans.

Men jag får komma ut ur det ensam.