I wish my mom was here.
Jag har inte kunnat skriva. Jag kan nog fortfarande inte skriva.
Mamma är i himlen nu.
Jag är i chock trots att det var väntat. Allting gör ont. Var jag än vänder blicken är hon där. Allting påminner om mamma. Ibland så förstår jag vad som har hänt och då går jag sönder. Sen faller det in i mitt undermedvetna igen och man kan tro att jag är hel, men det är jag inte. Jag är trasig och varje spricka gör ont. Kan man lägga själen i en gipsvagga? Kan man gömma sig för sorgen?
Mamma, vad ska jag göra nu?
Hon vet alltid vad hon ska säga. Hon har alltid en lösning eller en handlingsplan. Jag tänker oräkneliga gånger om dagen att jag ska ringa till henne, men så slår verkligheten till och jag får hejda min impuls. Jag tänker att jag måste ringa och berätta att jag ska åka bort ett par timmar. Jag tänker att jag ska ringa och tipsa om det där TV-programmet jag tror att hon skulle vilja se. Jag tänker att jag ska ringa till henne efteråt för att diskutera det de sa i dokumentären. Jag tänker att jag ska ringa och fråga vad jag ska ha på mig när jag ska gå på parentationen. Även om jag har andra människor att ringa till så är det inte mamma och det gör mig så vansinnigt ensam. Ibland när min telefon ringer, vilket den väldigt sällan gör nu, så tänker jag att det nog är mamma som undrar hur det är med mig och vad jag gör. Tänk att telefonen blir en så stark symbol för vad jag har förlorat.
Mamma, jag saknar dig.
Jag har en sjal som är din och den doftar som du. Det skär som tusen knivar i mitt hjärta när jag andas i den. Knivar av kärlek och tacksamhet och saknad och längtan och omsorg och avgrundsdjup sorg. Hur kan du inte finnas kvar hos mig när din doft kan göra det? Är själen som en doft? Är du kvar hos mig?
Mamma, du kommer alltid finnas kvar hos mig.
Åh Sara...
Jag och Tobias har läst det du skrivit och sitter här och bara tittar ut i tomma intet...
Klarar knappt av att tänka tanken på vad du nu måste gå igenom. Så orättvist och ofattbart även om det var som du säger väntat...
Vårt största och varmaste deltagande.
Om det bara fanns något vi kunde göra...
Kramar Eva och Tobias
Beklagar sorgen vännen min.
Hej Sara.
Även om vi inte pratar så ofta som förut så kan du ringa mig om du känner att du vill prata med någon.
Jag kanske inte har så mycket att säga, men det kanske inte är det viktigaste heller.
Tänker på dig!
Kom in på din blogg av en slump!
Lider med dig!
Men tror din mamma sitter däruppe i himelen på ett moln, vakar och tittar stolt ner över sin dotter!
Varma styrkekramar från Lotta i VÄsterås,.
Hej!
Jag känner dig inte, såg en länk via en kommentar på vimmelmammans blogg, till din sida.
Nu har jag läst det du skrivit här, och gråtit.
Du skriver så otroligt vackert och hjärtskärande.
Din mamma måste vara otroligt stolt över sin dotter!
Jag skulle gärna läsa mer av det du skrivit, hoppas att du ger ut någon bok....
Kram Anna
Hej, jag hittade hit av en slump. Eftersom jag förlorade min mamma för några år sedan förstår jag precis vad du menar. Jag kan fortfarande lyfta luren för att ringa henne, pratar fortfarande med henne i tankarna för att få bra svar. Men det blir lättare. Det blir lättare med åren. På gott och ont.
Om du vill får du gärna e-posta.
Kram.
Tänker på dig Sara.
Varma kramar.
Hej!
ville bara skriva några rader då jag känner så väl igen mej själv i dina vackra ord.Min mamma dog för tre år sedan efter att ha varit sjuk många år i en lungsjukdom. Dina ord om numret som finns kvar i samtalslistan gick rakt in i mitt hjärta,jag minns en natt då jag satt med telefonen i handen och tänkte exakt samma sak,hur länge månne numret finns kvar.Och när det till sist försvinner är det för evigt.Också tankar om att vem ska ringa mej nu,och vem ska jag ringa varje morgon är välbekanta.Minns också en gång då det gått ungefär ett år sedan hon dog,jag hittade hennes plånbok i köksskåpet,hade inte kunnat förmå mej till att slänga den.Jag öppnade den och hennes doft fanns fortfarande kvar så stark,en välbeknat blandning av parfym och cigarettrök.Då bara grät jag hejdlöst en lång stund.Men med tiden kommer det dagar då saknaden bleknar och man kan tänka att hon har det bra nu.Livet måste fortsätta här på jorden.
Styrkekramar,Michaela
