10-02-20 15:27 Mamma Sjukhuset

Var det senast vi pratade i telefon? Jag tror det. Jag undrar hur länge det ska stå kvar i samtalslistan på telefonen. Det är nog bara några samtal bort. Varje liten sak som tas ifrån mig. Varje dag tas hon ifrån mig.

Det finns inga genvägar igenom sorg. Jag gör allt jag kan för att inte tänka på det. För att inte tänka på mamma och gå igenom mina minnen. Det ger mig dåligt samvete att jag försöker skjuta undan det, men jag orkar inte. Förlåt mig mamma. Jag saknar dig så oändligt mycket och tänker på dig hela tiden, fast jag försöker låta bli. Min självbevarelsedrift säger åt mig att inte gå in i det där eldhavet som är sorgen. Släpp inte in det, det gör för ont.

Räcker det med de stunder det kommer åt mig? Räcker det att jag gråter mig rödögd bara till den gräns då jag kan hejda mig? Hur länge klarar man att stå emot sorgen? Jag vet att man inte ska göra det. Det finns inga genvägar.

Det är vår nu och den kom för sent. Vi skulle gå ut och känna gruset under våra fötter. Vi skulle andas vårluften och känna att vi lever. Nu går jag runt i dina skor och hoppas att du känner gruset. När himlen är klarblå, ser du mig klarare då?

Förresten, mamma, vi hittade bilnyckeln idag. Den låg i kostymbyxorna som J hade på sig på bröllopet i september. Det var lite snopet. Jag hör dig säga att det var ju bra att den kom fram - vilken tur!