Varje gång jag vaknar står verkligheten vid min sängkant. Med ett hånfullt leende spottar den mig i ansiktet.
Man brukar säga att man önskar att det var en ond dröm som man fick vakna ur, men det är verkligheten som är det onda. Drömmarna är fina. Där har mamma på något mirakulöst sett blivit frisk, men ingen bryr sig om hur. Det spelar ingen roll. Hon har på sig sina svagt randiga jeans med matchande jacka över en plommonlila tröja. Med benen uppdragna i soffan sitter hon och ler och pratar glatt om vardagliga saker. Hon är så fin i håret. Det glänser i silver.