Idag känns det som om varje dag är tyngre än den förra. Tyngre att ta sig igenom utan att sjunka ytterligare en bit ner. "Det stannar icke i jämmerdalen" brukar mamma påminna mig. "Det ordnar sig" sa en av de anhöriga på avdelningen, "det gör det alltid på ett eller annat sätt". Just nu är det svårt att se. Just nu känns det som om det bara blir värre. Och det blir värre. Kanske blir det bättre så småningom, men först måste det bli outhärdligt. Jag inser det.

Samtidigt kvittrar fåglarna med ett lättare läte för varje morgon som jag går vägen upp till mamma. Duvorna kuttrar under taken. Här och där skymtar barmark. Torr asfalt och grus. I mammas fönster har blåbärsriset slagit i blom. Och det GÖR ONT när knoppar brister. "Varför skulle annars våren tveka?" Tidigare ville jag att våren skulle skynda på men nu kan den lika gärna låta bli.