Vägen mellan lägenheten och mamma är en enda lång sträcka av kramsnö och smutsig slasksorbet. Vattenpölarna blir bara större och större, och snart är de lika breda som gatorna. Man får gå omvägar vid övergångsställen och korsningar, men trots det står man ändå snart i vatten upp till fotknölarna. På något vis tycks min kropp suga åt sig det smutsiga vårvattnet, för plötsligt rinner mina ögon över. Halva vägen hem gråter jag. Jag snyftar och hulkar och hyperventilerar. Det är ingen stillsam nedstämdhet med små snödroppar i ögonvrån, som den jag tillåter vid sängkanten med hennes hand i min. Det här är desperat panikartad sorg som rusar genom hela min uppenbarelse. Jag kan inte hejda det, jag ringer min tröstande axel medans jag bidrar till den översvämmade gatan jag går på, och hoppas att ingen ser mig. Det är mörkt, så det går nog dölja mitt kaos i skuggorna av gatlyktorna.

JAG VILL ATT DU STANNAR KVAR HOS MIG.
Det går emot hela min existens att du inte ska finnas längre.

Hela min kropp skriker STANNA. Mamma måste stanna. Jag måste stanna. Tiden måste stanna. Sjukdomen måste stanna. Allting måste sluta galoppera som en skenande hjord - obarmhärtigt, besinningslöst. Men inte heller den kan jag hejda.

Rösten i mobilen säger "jag vet inte vad jag ska säga", och jag svarar att det går inte säga någonting. Det spelar ingen roll vad man säger för ingenting kommer ändra på det här. Det är som det är och det gör så vansinnigt ont. "Vi får finna tröst i varandra" säger rösten, och jag svarar som ett trotsigt barn att även om vi gör det kommer mamma alltid fattas sen. Jag vet att hon inte vill att jag ska tänka så, men jag orkar inte vara tapper. Jag vägrar per automatik att gå någon gyllene medelväg, för det är inget gyllene med den. Den är ett sorgligt nödvändigt ont.