Jag saknar att kunna ringa till mamma. Vi brukade prata i telefon varenda dag, ibland flera gånger. Jag kunde ringa om minsta lilla sak om jag ville. Ibland ringde jag bara för att jag hade tråkigt. Alltid när jag hade något på hjärtat så plockade jag upp telefonen. Hade jag inte ringt under dagen så ringde hon alltid när det blev kväll. Nu ringer det nästan aldrig i min telefon, och jag får hejda mina impulser att räcka mig efter telefonen flera gånger om dagen.

En liten bit av henne har redan lämnat oss, lämnat mig, och jag kan bara hoppas och önska att den biten kommer tillbaka.

Att låta någon ta så stor plats i ens liv som mamma har fått ta i mitt de senaste sju åren innebär en stor risk. Det innebär att om det händer något som skapar ett tomrum så blir det tomrummet så vansinnigt stort. Det skapas ett urholkat hål som ekar och gör ont. Jag skulle aldrig göra något annorlunda på grund av det, men det gör inte mindre ont för det - snarare mer.

Även om hon finns bara en kvarts promenad ifrån mig så saknar jag henne även när jag är där. Kanske ännu mer då. Fast det gäller bara de dåliga dagarna. Kanske mår hon bättre idag. Jag ska nog ringa och kolla.