Jag skrev ett stycke och raderade det. För att det inte betyder någonting. Eller för att det åtminstone känns som om det inte betyder någonting. Det mesta känns banalt.

Dagen började så bra, jag var pigg och det var ljust och jag var glad. Sen hände något. Jag vet inte. Jag somnade. Åt dåligt. Och så gick jag inte till mamma. Jag tror att hon kanske blev lite ledsen för att jag inte kom, eller så inbillar jag mig bara. Jag hade inte sagt att jag skulle komma, men ändå. Imorgon är det Alla hjärtans dag. Jag ska skriva en dikt i ett fint kort och gå upp till henne med den.

I mitt huvud hjälper jag henne att lägga upp sina ben i sängen, gång efter gång efter gång. Och så lägger jag filten över hennes fötter och frågar om hon ligger bra. Hon som har lärt mig allt om en kvinnas självständighet. Hon som alltid har varit sin egen bästa dräng. Jag vet inte varför de sekunderna det tar att lägga upp benen i sängen har fastnat i mitt medvetande, men idag är det symbolen för min kärlek.

Har jag haft uppe den här låten förut? Den har ekat i mitt huvud i snart två år.