Jag och mammas syster sitter vid sängen nästan hela dagarna. Mamma sover mycket. Hon har ont ibland och krampar en del. Det kanske är något man ska vara tyst om, men det är en del av den här fruktansvärda sjukdomen och det finns nog ingen anledning att hymla med det. Mamma har alltid varit ärlig och rak, som sagt. Realist rakt igenom. Sjukdomen är inte hon, det är inte den hon är. Hon är den hon är bakom det där. Jag är rädd att sjukvårdspersonalen inte ser det. Inte hela bilden i alla fall. Kanske ser de fragment. Som att hon vet vad hon vill, att hon är självständig och att hon har humor.

Moster virkar mormorsrutor när mamma sover lugnt, och jag virkar Amigurumis. Det är små söta figurer, för den som inte är bekant med det hela. Igår gjorde jag ett litet monster ur den här boken. Jag gjorde en Cthulhu, som är den lilla grönen filuren längst upp till höger på bokens framsida. När jag visade mamma den så sa hon väldigt övertygande att det var likt hennes syster! Hon vet hur hon ska få oss att skratta.