Varje gång jag går där ifrån är det med ett sting i hjärtat. När jag tittar upp på istapparna längs hustaken känner jag hur de faller ner och träffar mig i bröstet. Varje gång jag går känner jag sorgen och skulden och otillräckligheten, och frustrationen över att jag inte kan stanna tiden. Det är så ofta jag vill stanna tiden. Fast det hade ju inte hjälpt. Det här är inte en verklighet jag vill stanna i, men jag befarar att den så småningom kommer bytas ut mot en värre. Kan jag få flytta tiden fram till den dag då allt är bra igen?

Mamma glömmer och blandar ihop. Är det dag eller natt, vilken veckodag, vilket datum? Fast jag vet ju inte heller vad det är för dag. Jag vet bara att varje dag som går känns som en förspilld evighet. Blir det vår snart? Kan vi gå ut snart? Kan vi resa bort? Våren låter vänta på sig. Det går inte att dra en rullstol genom snömodden på trottoarerna. Det borde vara en rättighet att kunna få gå ut och andas frisk luft. Och tänk om vi inte hinner? Tänk om våren kommer för sent.