Kortisonet gör som de flesta vet att man svullnar. Mammas svullnad har bland annat lett till att hon inte kan ha sina innetofflor längre, för det går inte att få på dem på fötterna. Golven på avdelningen är hala, och med mammas nylonstrumpor blir de ännu halare. Rent livsfarligt hala. Alltså åkte strumporna av och numera är mamma mest barfota. Fast det blir ju lite kallt och lite opraktiskt att vara barfota hela tiden, så ett par tofflor behövdes. Ett par utan halkrisk. Detta resulterade i ett par knallröda Floppa-tofflor. Större delen av alla som jobbar inom vården går numera runt i ett par sådana där plastskor i alla dess färger, så det låg ju nära till hands för personalen att tipsa om ett par Floppa.

Jag åkte för att införskaffa ett par, något som visade sig vara ganska svårt mitt i den kallaste vinter. Jag gick i alla möjliga och omöjliga affärer och till slut hittade jag ett par, ett par knallrosa för en hundring. En kopia så klart, men det är så långt vi kan tänka oss att sträcka oss. 600 spänn för originalet är ju ett skämt. Dessa knallrosa visade sig vara för smala på bredden, så de passade inte på mammas fötter. Jag skulle lämna tillbaka dem och köpa ett par nya, bättre, bredare. Så jag åkte ut på jakt igen, och hittade en annan kopia för 80 riksdaler. Röda som blodapelsinjuice. De såg lagom ut så jag köpte dem, och mycket riktigt passade de. Nu skulle jag ju bara lämna tillbaka de rosa...

Det gick en vecka och jag hade typiskt nog inte lyckats ta mig till affären och lämna tillbaka tofflorna, och sen var dagarna förbi och det var för sent att åberopa öppet köp. Så nu satt jag där i bilen med ett par tofflor som ingen vill ha.

Därför sitter jag nu i soffan på mammas rum med fötterna i ett par knallrosa Floppa-tofflor. Som jag har hånat dem, som jag har kräkts över hur fula de är. Det därför inte helt lätt för mig att erkänna att hur fula de än må vara, så är de ganska sköna. Och de värmer mina kalla fötter.

Fast jag skulle aldrig lämna avdelningen i dem.

Nåja, vi får väl se.