...
Hon har blivit så mycket sämre på bara tio dagar. Det går för fort. Idag sov hon nästan hela tiden som jag var där. Hon hade ont en stund och fick morfin, och sov sen ännu mer. Jag har inte hunnit reagera direkt. Eller så har jag reagerat ända sen i somras. Jag har gråtit halva dagen och vet inte om jag ska gråta hela den kommande månaden också, eller vad jag ska göra med den. Jag kan ju inte leva hela mitt liv på en månad, även om jag skulle vilja att hon kunde vara med mig i allt som kommer hända. Jag vet inte vad jag ska göra. Det går för fort. Det går alltid för fort.
Hej Sara!
Eva (och Tobias) här. Christel visade mig din blogg när hon och Göran var här förra veckan, jag hoppas att du inte tar illa upp att jag läser.
Så enormt orättvist livet är mot er. Det du skriver berör så otroligt mycket. Jag önskar det fanns något jag, vi, kunde göra.
Vi satt och tittade på gamla videofilmer jag och Hjalmar och Sixten idag. Vi såg den filmen när du och Julia var här den vintern då det också var så mycket snö. Julia som åker tåg och Sara som åker buss. Killarna kommer ihåg det som igår. Sixten frågade varför aldrig Sara hälsar på nuförtiden...
Vill skicka dig det största fånget bamsekramar.
Vi tänker på er!
Du är jättevarmt välkommen hem till oss närhelst du vill!
Kramar Eva
Här är en till som tänker på dig. Stora kramar.
Hej på er, och tack! Att det kan finnas så många som tänker på en...
Eva - Jag skulle gärna hälsa på nån gång när jag är i trakterna, det kan du hälsa Sixten också. Det är ju inte längre lika nära som från Järntorget, tyvärr. Hälsa dina fyra grabbar från mig.
Kramar
