Jag drömmer så konstigt. Varenda natt drömmer jag märkliga saker som jag inte förstår ursprunget till.

Inatt drömde jag att jag satt i en farkost på väg ut i rymden. Det var en man med märkliga orange fötter som körde skeppet, och vi åkte på en enorm startbana. Allt utanför skeppet var kolsvart förutom de stora cirkelformade lamporna som lyste upp startbanan. Jag var rädd. Jag ville inte ut i rymden. Jag sträckte ut min hand och där var mammas hand, redo att hålla min. Då var det inte så hemskt längre, då var jag inte så rädd.

Det är ju inte så svårt att förstå ursprunget till.

När jag berättade om drömmen för mamma, sa hon "Men du är ju redan i rymden". Och det har hon ju rätt i.