Idag satte vi oss i bilen och for till sjukhuset igen. Vi skulle få röntgensvar. Bilen hade frusit igen och isen på rutan var ogenomtränglig. Det var femton minus och världen var så där vacker igen, som i somras fast den vackra motsatsen. Kristallvitt. Jag tänkte att eftersom det är så vackert så är det nog inga glädjande nyheter, för enligt erfarenheten finns det ett kausalt samband mellan en vacker värld och dåliga nyheter.

Nyheterna var glädjande till viss del, för det fanns inga förändringar i buk och bål. I hjärnan har vissa förändringar ökat i storlek och vissa har minskat, men sammantaget är det ingen förbättring. (Ordet förändring är en väldigt neutral benämning på något så väldigt dåligt...) Förmodligen har strålningen bromsat förloppet, men inte hindrat det. Det var ganska väntat eftersom det har skett en kraftig försämring senaste veckorna, men nu kan jag inte längre bära på det där naiva hoppet att det ordnar sig. Att strålningen fortfarande verkar, att medicinerna ger biverkningar, att... Nu får vi istället hoppas på ett smärtfritt, långsamt förlopp. (Förlopp är också ett konstigt ord för något hemskt.) Det blir inte värre för att man pratar om det. Mammas röst ekar i mitt huvud. Det är som det är. Trots det tassar vi ändå på tå runt det. Vi använder förmildrande ord och lindar in verkligheten i bomull, trots att vi VET. Eller kanske just därför. Och det känns sämre nu än innan läkaren motvilligt nickade när mamma frågade om det bara går utför nu. För att när man har sagt att det är som det är så är det verkligen som det är. Jag visste det ju redan innan, men det var inte så definitivt. Inte ens jag säger längre det som ingen annan vågar sätta ord på.

Mina framtida barn kommer inte ha någon mormor. Varför tar just det upp så mycket av mina tankar?